Hem > Forum > Depression > Mörkret kramar mig

Mörkret kramar mig

Visar 3 inlägg - 1 till 3 (av 3 totalt)
2
  • För andra gången i mitt liv faller jag ner i depressionens mörker. Denna gång verkar jag bli sjukare än förra gången. Jag bara ligger, ligger och känner tomheten. Den blir starkare för varje dag. Åh denna hjärndimma..

    Jag har alltid försökt vara den där tjejen som är duktig, ansvarsfull med ambitioner och mål. Gång på gång misslyckas jag. Varje gång blir fallet hårdare. Det blir mörkt.. Samhället och familjens förväntningar kväver mig och ärligt talat så är jag väldigt trött på att försöka upprätthålla nån form av standardliv. Ensamheten har jag välkomnat, inte ska väl världen behöva se mitt mörker? Mörkret <3 mig

    För andra gången i mitt liv faller jag ner i depressionens mörker. Denna gång verkar jag bli sjukare än förra gången. Jag bara ligger, ligger och känner tomheten. Den blir starkare för varje dag. Åh denna hjärndimma.. Jag har alltid försökt vara den där tjejen som är duktig, ansvarsfull med ambitioner och mål. Gång på gång misslyckas jag. Varje gång blir fallet hårdare. Det blir mörkt.. Samhället och familjens förväntningar kväver mig och ärligt talat så är jag väldigt trött på att försöka upprätthålla nån form av standardliv. Ensamheten har jag välkomnat, inte ska väl världen behöva se mitt mörker? Mörkret <3 mig

    jag var på väg att skriva så som du säkert förväntade dig ”så ledsen att du trillat tillbaka men du kommer klara det” och allt sånt vanligt svammel men jag vet av egen erfarenhet att det inte hjälper och du säkert är van vid att höra det.
    Men mörkret kramar oss alla.
    Slopa alla de förväntningar folk har på dig, ta ett steg tillbaka reflektera över vad du själv vill.
    Min bara ligga och må skit period börjar äntligen lätta lite. Jag tar mig ur sängen vissa dagar vilket är extremt för mig.
    Ursäkta mina ord, men fuck dom förväntningarna. Ta en den där bollen av förväntningar och tänd eld på skiten. (Inte bokstavligt talat va) tänd inte eld på något om det inte är ett doftljus 😉

    Sätt lööööjligt låga mål. Mål som du vet du orkar och något du hoppas orka. Bocka av målen varje dag. Jag gör det. Det stärker mig millimeter för varje dag. Känns som jag har en mening igen. Känns som jag klarar av något. Och jävlar va skönt det är att känna att man inte misslyckas. Att i slutet av veckan räkna mina bockar på de mål jag klarat, att det är mer än ett gör mig jävligt stolt. Det kanske vore något för dig? Som en reboot? Sätta dina egna mål och dina egna förväntningar. Bygg en mur för andras förväntningar och låt de bara studsa.
    Ta promenader, inte nödvändigt vis ”jag älskar att halvt springa” gå, utan strosa omkring lyssna på din favorit musik (helst inte depp de får dig inte på bättre tankar)

    En del av dig verkar ha gett upp ja, men jag ser fortfarande en låga brinna inom dig. En liten låga som fortfarande kämpar. En låga som vill ha en knuff i rätt riktning.

    i en fiktiv värld där du kunde ha vilka förutsättningar du än vill att göra precis det du vill , vad skulle du vilja göra med ditt liv? Vad ser du?

    Mörkret <3 alla

    Ju hårdare du försöker att gömma mörkret ju mer kommer det trycka på och vilja upp till ytan. Tillåt dig själv att känna. Låt känslorna komma skrik ut de, vad du än känner (ej destruktivt) som lättar det trycket är bra. För mig känns det så mycket lättare efter det. Kunna andas lättare sortera mina känslor igen lite distanserad från kaoset gör att jag kan sortera lättare. Men låt dig också känna de känslor som du har. Känslor är inte något du alltid måste göra något aktivt åt. Ibland får de bara finnas där också.
    Vad du än gör, släck inte lågan. Värna om den som om det vore någon du håller kärt.

    Oavsett om du lyckas nå samhällets och familjens förväntningar, så kommer du inte bli lycklig av det. Var aldrig självisk, men var mer egoistisk vännen.

Visar 3 inlägg - 1 till 3 (av 3 totalt)
2

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.