För ungefär 3 år sedan blev jag diagnostiserad med en depression. Det var efter ett självmordsförsök som jag hamnade på sjukhuset och där och då kunde jag få den hjälp som jag faktiskt behövde, den hjälp som jag var på tok för rädd för att söka efter på egen hand.
Jag har aldrig sett min depression som något positivt, och det gör jag fortfarande inte. Den finns fortfarande där och plågar mig, sätter käppar i hjulen. När jag tagit ett steg framåt så puttar den mig tillbaka minst två steg. Det är kämpigt, varje dag. Som sagt är jag inte tacksam för att jag blev drabbad av den här sjukdomen, men den har ändå lärt mig vissa viktiga saker:
Att inte ta någonting för givet.
Att leva dag för dag, skit i morgondagen eller det som hände igår. Det har ingen betydelse för nuet.
Att jag är tacksam för mina nära och kära, jag hade inte klarat mig så långt utan dom. Så att visa extra omtanke eller tacksamhet gentemot dem är inga fel.
Detta är bara några få exempel.
Är det bara jag som känner såhär? Att man inte är så nöjd över sin sjukdom, men att man ändå lärt sig en hel del av den?
