Hem > Forum > Depression > Livet som bipolär

Livet som bipolär

Visar 2 inlägg - 1 till 2 (av 2 totalt)
1
  • Jag har aldrig tidigare haft modet att skriva ”helt öppet” om min diagnos i ett sådant här forum. Faktum är att jag skapade kontot tidigare idag och helt plötsligt kändes det livsviktigt på något sätt. Jag är 47 år och fick min diagnos för ca 10 år sedan. Jag har milda, milda hypomanier som går de flesta i min omgivning förbi. De märks inte. Depressionerna däremot är avgrundsdjupa och blir värre och värre för varje skov jag får.

    Utåt sett uppfattas jag som glad, rolig och kompetent. Jag har ett kvalificerat, hyfsat välbetalt jobb. Bor i villa, en tonåring i huset samt min man och vår hund. Jag har dom flesta attributen för att kvala in i facket ”lycklig familj”. Varför är jag då allt annat än lycklig? Jag har en unik skådespelartalang som jag använt mig av hela mitt liv. Men bakom  fasaden är hela jag ett stort söndrigt sår. Just nu känns det som om det bara  är huden som håller ihop allt. Är mitt uppe i en djävulsk depression.  Jag har mått dåligt tidigare men det här en annan dimension. Egentligen vill jag bara leva och ha ett vanligt ”Svensson” liv. Men skoven skrämmer mig lite och jag är inte säker på att jag kommer att orka hålla emot hela vägen ut.

    Ena sekunden mår jag okej  för att två sekunder senare nästan bryta ihop. Är det någon som känner igen sig i detta? Min skara med vänner är starkt decimerad. Ju färre som kommer en nära desto färre som man behöver spela teater för.

    Det slog mig förut idag att jag faktiskt aldrig har träffat någon annan med en bipolär diagnos och det är precis det jag saknar. Någon som förstår, som beskriver sin vardag, någon som har känt  känslan när ångesten och depression är stark att man tror att man rent fysiskt ska  explodera. Har någon tid att skriva några rader skulle det betyda mycket för mig.

    Det finns så mycket jag skulle kunna skriva om den här förbannade (för just nu tär den på mig) sjukdomen men börjar lite lätt.
    Jag är 41 år och fick diagnosen för 6 år sedan. Är bipolär 2 med ganska långa depressiva skov och hypomaniska kortare perioder. Har under hela livet så länge jag kan minnas haft stark ångest. Första riktiga depressionen kom i tonåren. Jag bor med mim sambo och har en vuxen son på 23. Har ett välbetalt jobb som jag till största delen älskar och mina underbara katter som jag inte kan leva utan!
    Äter Lamotrigin sedan 5 år vilket stabiliserar mig riktigt bra och gör växlingarna mer hanterbara. Under 20-årstiden planerade jag att ta mitt liv var och varannan vecka och det enda som gjorde att jag inte fullföljde tankarna var min son. Han var det enda som gjorde livet viktigt!
    Den svåra biten just nu är han själv går i samma tankar. Jag fick åka mitt i natten i veckan (bor ca 3 mil ifrån) för att han försökte hänga sig. Ingenting som lyckades och nu har jag äntligen fått honom att söka hjälp hos sjukvården. I min värld och även hans står det klart att han också är bipolär men inte något som är diagnosticerat.
    Vi pratar mycket om måendet och diskuterar hur man tar sig igenom det värsta. Han vet att jag förstår då han sett mig gå igenom det och det hjälper honom en del tror jag.
    Jag har genom åren spelat teater inför stora delar av min omgivning men varit noga med att de som påverkas mest av mitt mående ska veta vad som händer i mitt huvud. De förstår inte alltid men försöker stötta mig till hundra procent.
    Svamlar en hel del känner jag men du ska inte känna att du är ensam! Jag är mer än villig att prata om allt om du vill ha någon att bolla med, fråga om saker, diskutera vad som helst faktiskt.

Visar 2 inlägg - 1 till 2 (av 2 totalt)
1

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.