Leva eller inte?

Hej.. jag är en ung kvinna som är lyckligt lottad att ha en underbar partner och två underbara småttingar. För.några år sedan fick jag en postpartumdepression och nu är jag i en depression. Har precis börjat äta setralin. Mår så dåligt och så skäms jag över att jag mår så dåligt när jag egentligen borde vara tacksam.

Jag vill 2-3 dagar i veckan ta livet av mig. Min partner och mina barn skulle lida i början men sen skulle de må så mycket bättre utan mig som svärtar ned deras liv.

Så hemskt när Depressionen säger åt dig att det skulle vara bättre för dem på sikt utan dig. Och förstås inte lätt att sära på vad den just nu lurar dig att tänka, och inte rationellt motsäga. Men jag hoppas att du på någon nivå vet att de är bäst med dig i sitt liv.

Jag hoppas att du fortfarande är så tidigt i insättandet av Sertralin att du helt enkelt inte nått tiden för att kunna se om den alls hjälpe (eller så tidigt att det är en biverkan att det blir lite värre först)r? Om du stått på den mer än en månad och fortfarande har de tankarna, då tycker jag verkligen din doktor ska titta på en förändring med medicinen.

Och förresten. Grymt bra att du sökt hjälp. Inte alltid lätt.

Du är så otroligt viktig för dina barn. De kommer leva med en stor sorg resten av sina liv om du begår självmord. De kommer ha så många frågor. Undra vad du skulle tycka, gjort, sagt till dem. De skulle sannolikt önska att du kunde vara med dem på deras födelsedagar och studenten m.m. Du svärtar inte ned deras liv.

Jag tänker att det är helt okej att tänka på att ta sitt liv i perioder. Men om du faktiskt börjar övergå till handling så ska du be någon hjälpa dig till psykakuten, ta en taxi dit, eller ring 112 eller 1177 vårdguiden. Ringer du 112 kan det komma en ambulans eller polispatrull och hjälpa dig. Om du ber om hjälp av en vän eller samhället så kan du släppa allt. Allt du inte orkar. Låt andra runt dig “bära” dig ett tag. För det kommer att bli bättre igen. Men du måste låta det få ta lite tid. Tankar i sig är inte farliga. Men beslut och handling kan vara det.

Det är inte ett nederlag, det är en styrka att kunna be om hjälp. Vilka råd hade du gett en vän i din situation? Man kanske skulle uppmana vännen att hålla ut, erbjuda den att prata om det, söka hjälp eller tom skjutsa personen till vården. Gör nu det till dig själv istället.

Anonym skrev:

Hej.. jag är en ung kvinna som är lyckligt lottad att ha en underbar partner och två underbara småttingar. För.några år sedan fick jag en postpartumdepression och nu är jag i en depression. Har precis börjat äta setralin. Mår så dåligt och så skäms jag över att jag mår så dåligt när jag egentligen borde vara tacksam. Jag vill 2-3 dagar i veckan ta livet av mig. Min partner och mina barn skulle lida i början men sen skulle de må så mycket bättre utan mig som svärtar ned deras liv.

Hej! Det låter verkligen som du har det riktigt jobbigt just nu. Självmordstankar är inte ovanligt när man mår dåligt, men det är viktigt att du tar dem på allvar. Det går att få hjälp och har man självmordstankar behöver du prata med någon om dem. Det kommer inte att vara så här jobbigt konstant. Har du konkreta självmordsplaner behöver du komma till akutpsykiatrin. Ett steg på vägen som verkligen kan vara värdefullt är att kontakta Självmordslinjen på 90101 eller mind.se/sjalvmordslinjen. Där kan du anonymt ringa eller chatta dygnet runt med någon av Minds utbildade volontärer. Det kommer att vända, men du behöver få hjälp. Vi tror på dig.

Moderator skrev:

Hej! Det låter verkligen som du har det riktigt jobbigt just nu. Självmordstankar är inte ovanligt när man mår dåligt, men det är viktigt att du tar dem på allvar. Det går att få hjälp och har man självmordstankar behöver du prata med någon om dem. Det kommer inte att vara så här jobbigt konstant. Har du konkreta självmordsplaner behöver du komma till akutpsykiatrin. Ett steg på vägen som verkligen kan vara värdefullt är att kontakta Självmordslinjen på 90101 eller mind.se/sjalvmordslinjen. Där kan du anonymt ringa eller chatta dygnet runt med någon av Minds utbildade volontärer. Det kommer att vända, men du behöver få hjälp. Vi tror på dig.

 

Hej.. det slutade med att jag försökte ta mitt liv för jag fick ingen samtalskontakt. Sökte ju hjälp men det skulle dröja mer än två månader innan jag skulle få prata med någon. Hamnade på akuten. Sen psyk. Fick sluta med setralin. Sökte själv hjälp igen för några dagar sedan då jag dagligen vill ta livet av mig eftersom jag fortfarande inte fått någon samtalskontakt. Fått fluoxetin nu.. och sobril.  Men törs egentligen inte ta dom för sämre än så här, mår jag sämre än såhär kommer jag försöka igen. Jag ligger i sängen hela dagarna. Är bättre att göra det än att vara i närheten av barnen.

Min femåring är dock vis som en gubbe och tittar till mig då och då. Vet inte hur länge jag orkar det här. Jag blir mobbad av min arbetsgivare.. jag är barnmorska. Bli aldrig barnmorska eller sjuksköterska. Man blir förstörd av politiker och styrande i vården. De har tagit min livsgnista.

Anonym skrev:

Hej.. det slutade med att jag försökte ta mitt liv för jag fick ingen samtalskontakt. Sökte ju hjälp men det skulle dröja mer än två månader innan jag skulle få prata med någon. Hamnade på akuten. Sen psyk. Fick sluta med setralin. Sökte själv hjälp igen för några dagar sedan då jag dagligen vill ta livet av mig eftersom jag fortfarande inte fått någon samtalskontakt. Fått fluoxetin nu.. och sobril. Men törs egentligen inte ta dom för sämre än så här, mår jag sämre än såhär kommer jag försöka igen. Jag ligger i sängen hela dagarna. Är bättre att göra det än att vara i närheten av barnen. Min femåring är dock vis som en gubbe och tittar till mig då och då. Vet inte hur länge jag orkar det här. Jag blir mobbad av min arbetsgivare.. jag är barnmorska. Bli aldrig barnmorska eller sjuksköterska. Man blir förstörd av politiker och styrande i vården. De har tagit min livsgnista.

 

Ta medicinerna. Det kommer att hjälpa dig, men du måste ha tålamod.

jag drabbades som du av förlossningsdepression med en ENORM akut och fruktansvärd ångest och en ledsnad som gick bortom alla begrepp. Jag tänkte konstant på att dö och alla tankar jag hade om vilken totalt misslyckad, äcklig och hemsk människa jag var var 100% sanna och de som sa annorlunda ljög ju bara för att de ”måste”. När sedan min medicin började verka och jag började gå i samtal så insåg jag steg för steg att det var sjukdomens tankar. Att sjukdomen förvränger allt så att man inte kan se vad som verkligen är sant. Sjukdomen lurar en att tro på hemska fakta, den kidnappar en liksom.

Så kontentan av det hela är: du ska leva. Det finns hopp, men du tror det bara inte just nu. Om JAG kunde bli frisk från något sådant, då kan du det också. Tro mig. Jag vet vad jag pratar om.

Jag har också blivit mobbad av min arbetsgivare. Svårt vuxenmobbad. Om det säger jag: säg upp dig. Du ska inte behöva utstå en jävla idiots självhävdelsebehov.

Anonym skrev:

Ta medicinerna. Det kommer att hjälpa dig, men du måste ha tålamod. jag drabbades som du av förlossningsdepression med en ENORM akut och fruktansvärd ångest och en ledsnad som gick bortom alla begrepp. Jag tänkte konstant på att dö och alla tankar jag hade om vilken totalt misslyckad, äcklig och hemsk människa jag var var 100% sanna och de som sa annorlunda ljög ju bara för att de ”måste”. När sedan min medicin började verka och jag började gå i samtal så insåg jag steg för steg att det var sjukdomens tankar. Att sjukdomen förvränger allt så att man inte kan se vad som verkligen är sant. Sjukdomen lurar en att tro på hemska fakta, den kidnappar en liksom. Så kontentan av det hela är: du ska leva. Det finns hopp, men du tror det bara inte just nu. Om JAG kunde bli frisk från något sådant, då kan du det också. Tro mig. Jag vet vad jag pratar om. Jag har också blivit mobbad av min arbetsgivare. Svårt vuxenmobbad. Om det säger jag: säg upp dig. Du ska inte behöva utstå en jävla idiots självhävdelsebehov.

 

Tack för ditt fina svar. Jag kan tyvärr inte säga upp mig. Är bunden i tre år av min arbetsgivare pga betald utbildning… jag har bra stöd nu från en riktigt bra psykoterapeut och en läkare.. så det kommer säkerligen lösa sig. Jag ser ljuset i tunneln även om det är mörkt nu. Har mått bra på tabletterna men har nu trappat upp dem och har fått en dipp igen. Men vet att det kommer bli bättre. Är bara att hålla ut. Tack <3

Jag bestämde mig för att inte kämpa vidare. Jag vet tom när jag mha helium ska somna in och få ro. Det känns som en lättnad faktiskt. Det är några månader dit, men jag vet att det inte är 30 år av att sakta blekna för att sedan dö med en full blöja på ett hem som belöning för att jag kämpat tappert. Jag har levt i 52 år och endast för att jag var för svag för att avsluta denna pärs. Jag kommer att gå vidare vart men nu går på ett smärtfritt och ångestfritt sätt, vilket är mer än vad man kan säga om sättet jag lever på idag. Ja, jag går hos psykolog och har psykiatrisk översyn och medicinerar lätt med venlafaxin. Det tar udden av det värsta, men strukturen på mina tankar är densamma. Jag kan iof zombiefiera mig med benzodiazepiner, höga doser av SNRI osv, men vad är poängen med att leva i dimman ? Jag kan fortsätta att kämpa för att som tack för den ansträngningen ändå ..dö till slut. Så länge jag kan minnas har jag inte känt att jag hör hemma här och att jag saknar entusiasm inför livet. Jag har dock släpat mig fram en dag i taget och lyckats att på något sätt bygga ett liv som för många ser bra ut. Till ingen nytta för mig dock, då jag ändå inte känner att jag behöver livet till något alls.

För mig känns det som att det är bättre att fly än illa fäkta. Vad väntar det för en belöning för att man har varit en duktig människa och tagit allt livet kastat mot en ? Döden. Jag tänkte lura ödet och visa det fingret. Det kommer inte att tillfoga mig mer ont. När min äldre pojke gick bort den 16e Mars i år i en olyckshändelse med läkemedel kände att det får vara nog. Hade livet innan dess varit bra hade jag nog tänkt annorlunda och velat att leva vidare. Jag tycker inte att det är fel att tacka nej till årtionden av misär.

Anonym skrev:

Jag bestämde mig för att inte kämpa vidare. Jag vet tom när jag mha helium ska somna in och få ro. Det känns som en lättnad faktiskt. Det är några månader dit, men jag vet att det inte är 30 år av att sakta blekna för att sedan dö….

 

Hej! Det låter verkligen som du har det riktigt jobbigt just nu. Självmordstankar är inte ovanligt när man mår dåligt, men det är viktigt att du tar dem på allvar. Det går att få hjälp och har man självmordstankar behöver du prata med någon om dem. Det kommer inte att vara så här jobbigt konstant. Har du konkreta självmordsplaner behöver du komma till akutpsykiatrin. Ett steg på vägen som verkligen kan vara värdefullt är att kontakta Självmordslinjen på 90101 eller mind.se/sjalvmordslinjen. Där kan du anonymt ringa eller chatta dygnet runt med någon av Minds utbildade volontärer. Det kommer att vända, men du behöver få hjälp. Vi tror på dig.

Anonym skrev:

Jag bestämde mig för att inte kämpa vidare. Jag vet tom när jag mha helium ska somna in och få ro. Det känns som en lättnad faktiskt. Det är några månader dit, men jag vet att det inte är 30 år av att sakta blekna för att sedan dö med en full blöja på ett hem som belöning för att jag kämpat tappert. Jag har levt i 52 år och endast för att jag var för svag för att avsluta denna pärs. Jag kommer att gå vidare vart men nu går på ett smärtfritt och ångestfritt sätt, vilket är mer än vad man kan säga om sättet jag lever på idag. Ja, jag går hos psykolog och har psykiatrisk översyn och medicinerar lätt med venlafaxin. Det tar udden av det värsta, men strukturen på mina tankar är densamma. Jag kan iof zombiefiera mig med benzodiazepiner, höga doser av SNRI osv, men vad är poängen med att leva i dimman ? Jag kan fortsätta att kämpa för att som tack för den ansträngningen ändå ..dö till slut. Så länge jag kan minnas har jag inte känt att jag hör hemma här och att jag saknar entusiasm inför livet. Jag har dock släpat mig fram en dag i taget och lyckats att på något sätt bygga ett liv som för många ser bra ut. Till ingen nytta för mig dock, då jag ändå inte känner att jag behöver livet till något alls. För mig känns det som att det är bättre att fly än illa fäkta. Vad väntar det för en belöning för att man har varit en duktig människa och tagit allt livet kastat mot en ? Döden. Jag tänkte lura ödet och visa det fingret. Det kommer inte att tillfoga mig mer ont. När min äldre pojke gick bort den 16e Mars i år i en olyckshändelse med läkemedel kände att det får vara nog. Hade livet innan dess varit bra hade jag nog tänkt annorlunda och velat att leva vidare. Jag tycker inte att det är fel att tacka nej till årtionden av misär.

Jag har läst dina inlägg och blev väldigt berörd. Ser att du inte skrivit på länge nu. Finns du kvar? Skulle gärna vilja skriva några rader till dig.

De tankar och den verklighetsuppfattning man kan ha pga sitt dåliga mående stämmer ofta illa med verkligheten.

Din kvarvarande son må ha fullt upp med aktiviteter och annat nu, men vad säger att han inte bryr sig om sin pappa, vilket du är, och att ni skulle kunna utveckla er relation mer? Du är ju lika mycket den sonens pappa som till hans äldre bror, även om ni hade en närmare relation.

Den sorg och de skuldkänslor man ger sitt barn om man tar sitt liv – oavsett hur relationen och kontakten ser ut – och därtill sina egna föräldrar – är bottenlös och livslång.

Har du fått utrett och fått behandling för din förmodade adhd? Verkligen fått utrett varför du så länge känt som du gör inför livet? Fått utrett alternativa diagnoser och provat annan medicinering?

Hoppas du tar all hjälp du kan få att vända skutan, och är öppen med dina tankar mot såväl anhöriga som psykolog/psykiater. Och hoppas allt inte redan är för sent.

Kram