Jag vet inte om jag kommer publicera det här. Allt som oftast skriver jag i mobilens anteckningar…utan tanke eller mottagare – men som ett sätt att få säga saker jag inte vågar berätta eller förklara för andra. Kanske är jag rädd för svar, eller att helt lämnas utan.
Jag har ett fantastiskt liv i sig egentligen. Därför har jag så svårt att acceptera att jag nu är otillräcklig på så många plan. Och det som stör mig mest är att jag inte kan precisera det. Jag är bara helt slutkörd och inne i ett dystert dammoln. Ibland blir jag rädd för mina egna tankar om att befria andra från bördan av att ha mig i sina liv. Jag har kaos i huvudet. Känner någon igen sig?
