Känns som om jag inte hör hemma i denna världen

Ja då är det väl dags att lätta på hjärtat, men jag vet inte vart jag ska börja..

Jag har mått oehört dåligt de senaste 10 åren kanske? Och sedan ca 4 år tillbaka blev jag väldigt sjuk, livsförändrande sjukdomar som vände upp och ner på hela mitt liv.
Förlorade möjligheten att utöva min största passion i livet, jag blev sviken av min dåvarande flickvän och fick avsluta den relationen, arbetslösheten trängde sig på och gjorde mig ännu mer stressad än tidigare, de extrema åsikterna från mitt förflutna började bubbla upp igen och så vidare..

Jag saknar mitt ex, älskar henne fortfarande men vet att vi inte kan ha något tillsammans och det är något jag länge försökt att gå vidare ifrån. Men jag tycks aldrig lyckas med detta..
Jag hatar att älska denne personen.

I nuläget har jag kommit en bra bit på vägen och mår mycket bättre, men i skrivande stund..
Tja, ska jag vara ärlig så känner jag mig enormt ensam. Något jag vanligtvis inte har något emot men just nu känner jag att saknaden och längtan efter någon är väldigt stor.
Jag saknar att få älska någon, att bli älskad, få krama om någon och dela vardagen med.

Och när jag tänker på detta känner jag mig bara ännu mer ensam, eftersom majoriteten av folk där ute så högt värderar festkulturen och drickandet. Något som jag avskyr något enormt och vill inte ha med sådana att göra.
Och då slår det ju mig att fan… jag kommer ju förbli ensam större delen av mitt liv.
För varje jäkla gång man tycks ha träffat någon som verkat ha något innanför skallen så visar det vilka värderingar de har, och man blir så äcklad och får hjärtat utrivet ur kroppen med en gång.

Gång på gång på gång..

Jag tittar på mina syskon och deras fungerande liv med sambos och dylikt, och känner att jag verkligen drog nitlotten i livet.
Det känns som att jag inte hör hemma i den här världen..

Ursäkta om grammatik och stavning kanske inte är den bästa här, jag orkar faktiskt inte läsa igenom allt jag precis skrivit för det blir för jobbigt för mig helt enkelt.

Men jag hoppas ni som läser detta har det bättre iaf.

Hmm vad skulle du behöva från vänner och sambos?

Jag prenumererar på den här tråden så jag läser ditt svar och kommer att svara på det// Kram

Ursäkta mitt sena svar men det har varit en lång och jobbig dag.

Tja, det som alla vill ha med sina vänner och kärlek?
Folk att umgås med, prata och ha intellektuella konversationer med. Att ha roligt och skratta tillsammans osv.

Dit svar är inte sent – det här är ett forum och det fiffiluriga med forum är att det finns ingen tid i cybern – man svarar när man har tid och möjlighet. 🙂

Hmm din ord liknar den törst som jag och sambon hade – nämligen att få träffa intelligenta människor att flyta runt med. Vi träffades genom cybern – via en hederlig kontaktannons faktiskt på en hemsida som ägdes av den intresseförening som jag är volontär inom. Det var innan dejtingapparna var uppfunna—

Genom arbete i en volontärorganisation har jag fått nya vänner som delar mina intressen och värderingar. Många av mina närmaste vänner har jag träffat på den förening som jag arbetar som långtidsvolontär. Eftersom människorna i min förening bor runt om i Sverige så träffas vi intensivt bara någon vecka om året – resten av året är det cybern och samtal i olika chattar som gäller.

Genom att mina släktingar som har olika psykiska problem så kom jag i kontakt med det här forumet. Här finns faktiskt ganska många som är intressanta att skriva med.

Jag vaknade upp en morgon för några år sedan och insåg att min stora ensamhet faktiskt inte längre finns. Nu har jag firat nyårsafton med ett gäng från min förening – och faktiskt haft intressanta samtal om stort och smått under hela kvällen… Så jag tror att du kan ändra på din ensamhet precis som jag har gjort – det tar lite tid bara och så är det problemet med att försöka hitta det ställe i världen som du passar i …

För min del var det arbetet som lärare och mitt volontärs jobb som var nyckeln – Vad är du intresserad av?

 

Ursäkta mitt sena svar, återigen..

Grejen är ju den att jag har umgåtts med folk och har ändå vänner, men jag känner mig bara så grymt ensam just nu.
Jag har gått igenom den värsta tiden i mitt liv och försöker repa mig efter det.

Men för mig.. jag vill inte gå ut och vara del av party/festmiljön och därför faller många områden för mig bort.
Jag har träffat många fina människor på nätet dock.
Vad jag försöker säga är att jag inte bara suttit och deppat utan jag faktiskt har försökt under många år att socialisera på olika ställen och sätt som passar mig.

Ok

Min fråga är du säger att du inte längre kan göra det som du är din passion – det är verkligen jobbigt.

Vem är du idag?

Var är positivt i den du är idag…

// KRAM

Numera har jag jobbat upp mig såpass mycket och mina sjukdomar har “läkt” såpass ändå att jag börjat kunna utföra min passion igen. Men jag är inte fullt frisk och kommer aldrig bli det från detta heller.

Jag är och har alltid försökt vara positiv även i de mörkaste av tider, men just nu är det väl bara lite extra jobbigt..

Hmm Är det inte så livet är – det går upp och ner. Jag uppfattar dig som förståndig som skriver av dig när du har fallit ner i mörkergropen.

Vad är det som gör ditt liv extra jobbigt?

Allting du skriver hade likagärna kunnat komma från mig. Jag känner igen mig i princip varje mening du skriver. Ensamheten man känner… Jag kan känna mig ensam i ett rum fullt med folk.  Avundsjukan jag känner när vänner kan gå ut och faktiskt ha kul. Jag är så långt borta från det där med att festa att jag hellre stänger in mig, blir en ond cirkel. Och att inte tala om alla idioter till killar jag träffat som fått mig att tappa hoppet om mänskligheten och ett krossat hjärta. Har tyvärrr inga råd, kan bara ge dig min förståelse

Jo jag vet att livet går upp och ned, därför försöker jag alltid vara stark och inte ta för hårt på när motgångar sker.
Men jag har ju beskrivit innan vad som gjort livet extra jobbigt?

Till dig som skrev här att du förstod och kände igen dig i det jag skrev: jag vet precis hur det där är med att träffa tjejer som konstant sårar en och får en att känna att man tappar hoppet om mänskligheten.
Hela tiden får sitt hjärta krossat av idioter… ja det är verkligen inte kul.

För mig blir det väl ingen ond cirkel för jag vill inte gå ut och festa eftersom jag tycker det är vidriga värderingar.
Men jag vill träffa någon som förstår och värderar som jag. Sen om det är vänskap eller mer… det spelar egentligen mindre roll.
Tack för din förståelse och för att du ville skriva till mig.

Känner igen mig i det du skriver. Festa är inte min grej. Vad är meningen men att dricka och bli full som alla tycker är så roligt? Kanske är det de att man glömmer bort sig själv en stund och kan köra loss för man har inga spärrar kvar. Men de har aldrig lockat mig.

Du skriver att du känner att du saknar någon att älska och att bli älskad. Känner samma sak. Så många gånger jag har givit min tillit till en kille som jag vet kommer krossa mig men som jag ändå inte vill ge upp hoppet om.

Jag har svårt att träffa människor och vara social då jag har socialfobi. Det gör att jag har väldigt få vänner. Det är lättare att skriva via internet då man faktiskt kan tänka igenom sitt svar.

 

Nu blev det här svaret jätte långt ursäkta för det. Kändes bara bra att skriva av sig lite.

Ja cybern är bra – man kan skriva när man vill och när man orkar… //KRAM