Hem > Forum > Depression > Känner mig misslyckad pga depressionen

Känner mig misslyckad pga depressionen

Visar 6 inlägg - 1 till 6 (av 6 totalt)
5
  • Hej,

    Jag har en depression sen några månader tillbaka. Har precis börjat med medicin, SSRI och fått råd om att läsa på om depression. Ju mer jag läser desto mer lägger jag skulden på mig själv… Känner mig misslyckad som inte kunnat lösa livet med tankar, vanor mm som gör att man inte blir deprimerad.

    Och samtidigt blir jag arg och ledsen. Om det hade varit så enkelt att slippa en depression så hade väl inte så många blivit sjuka?

    Skäms också för att jag blivit sjukskriven på heltid. Många kan tydligen klara jobbet trots depression. Jag vill bara vara frisk och må bra igen!

    Hur gör du för att acceptera din sjukdom? Vet att det inte kommer kännas så här för alltid men just nu är det tufft…

    Det tog tid att acceptera min depression. Kände liksom du skuld, skam, misslyckad och så oerhört ensam. Efter ett tag förstod jag att det inte är någons fel att jag blev deprimerad. Förutsättningarna för mig sög, jag hade inte verktygen att hantera livet, stressen tog över. Insåg att när man är inne i det så kan man liksom inte ta hand om sig. Försökte se det medicinskt. Om det saknas ett ben i kroppen så löser ju vården det, på samma sätt lär jag vården lösa att ett ämne saknades i rätt mängd i min hjärna. Min hjärna funkade ju inte normalt. Den kunde inte tackla de mörka tankarna, ångesten, kastroftankarna, känslan av att vara otillräcklig. SSRI var en del av min lösning rent medicinskt men utan psykolog hade jag inte kommit ut så mycket starkare på andra sidan. Jag bearbetade gammal skit, lärde mig om hur jag funkar och varför, vilket beteende jag upprätthåller, vad jag förväntar mig av min omvärld, fick se lite klarare på saker och ting, sluta ta så förbannat mycket ansvar, stå upp för mina känslor.

    depresson är vanligt och du ska inte skämmas eller känna skuld. Du är inte skyldig till att ha gjort det mot dig själv! Världen och livet är en väldigt tuff plats att vara på och i. Det du kan ta ansvar för nu och som du ju gör är att kämpa för att må bättre. Du har sökt vård och hjälp, du löser på för att förstå och du söker svar och input. Väldigt starkt tycker jag. 🙂

    att känna skam och skuld och allt det är en del av problemet, en del av sjukdomsbilden. Din hjärna sållar ut det den kan hitta som trycker ner dig. Läs det andra också! Kämpa på! Jag hejar på dig!

    Trådstartaren

    Tack Azure Topoga!

    Förutom skuld och skam funderar jag på motivationen att förändra mig… Jag har börjat samtal hos psykolog men det känns som att jag själv måste veta vad jag vill förändra för att få hjälp. Hade jag vetat vad jag behövde ändra så hade jag redan gjort det. Hoppas att samtalen ändå ska ge något bra.

    Just idag vill jag bara fly från allt och börja om på nytt. Tror att jag är den sämsta mamma och partner som finns. Och jobba tror jag inte att jag kan göra någonsin igen. Har en liten svag röst som säger att jag ska hålla ut och inte tro på allt jag tänker. Men det är svårt!

    Vill bara dra mig undan från familj och vänner även om jag vet att det kommer göra det sämre. Vill inte visa hur jag mår. Hur gör andra för att orka vara sociala när man bara vill krypa ner under täcket igen?

    Jadu.. det är inte lätt. Hoppas att fler samtal med psykolog rätar ut några frågetecken. Att du får chans att hitta källor som lett till din situation och får hjälp att reda i det.

    Jag vet inte hur folk orkar. Det är svårt att veta när man behöver vad. Ibland får man väl tillåta sig dra täcket över huvudet också? Det är också att vara snäll mot sig själv. Att göra det man behöver just då, att vara ifred och sova bort det värsta. Andra gånger kan man kanske pressa sig lite för man vet att det känns lite bättre efteråt? Men om man pressar sig själv varje stund varje dag så blir man bara än mer utmattad. Har du rutiner? Det känns lite som steg 1. Ruta in livet lite?

    fortsätt lyssna på den där lilla rösten! Och om den tystnar någon stund så lyssna på mig: håll ut!

    Känner igen mig helt i den känslan. Att erkänna att jag mår dåligt är deprimerad gör ont. Det är heller inte första gången för mig men första gången jag är sjukskriven heltid. Jag känner också rädsla för att inte kunna jobba. Vad händer då? Hur ska jag kunna gömma det för andra (varför ska jag behöva gömma det). Det är inte som att man varit sjukskriven för ett brutet ben. Jag försökte vara öppen med min chef om det och jag tror han förstod iallafall en del. Men det krävs så mycket att både vara sjuk och orka vara stark nog att berätta. Känner så väl igen att du bara vill fly allt – precis så känner jag också nu. Jag vill inte bo där jag bor, vill separera, säga upp mig från jobbet. Men om allt det nu behövs göras så är ju inte läge för det nu i dåligt mående. Kram – ta hand om dig

    Trådstartaren

    Jag kämpar vidare. Det är lite lättare vissa dagar. Det där med acceptans fortsätter vara svårt, men på något sätt är även det aningen lättare.

    Att inte ta stora beslut just nu är klokt Indigo Gupulo. Det kommer en tid för dem, om det behövs.

    Funderar vidare på hur jag vet vilka tankar jag ska lita på. Hur vet jag vad jag vill egentligen? Och sen kommer jag på att jag inte behöver veta. Behöver bara vara, ha en ok dag och en till. Någon dag framöver kommer jag vara närmare ett svar, men den dagen är inte idag.

    Tack för att ni finns ❤️Kram

Visar 6 inlägg - 1 till 6 (av 6 totalt)
5

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.