Det tog tid att acceptera min depression. Kände liksom du skuld, skam, misslyckad och så oerhört ensam. Efter ett tag förstod jag att det inte är någons fel att jag blev deprimerad. Förutsättningarna för mig sög, jag hade inte verktygen att hantera livet, stressen tog över. Insåg att när man är inne i det så kan man liksom inte ta hand om sig. Försökte se det medicinskt. Om det saknas ett ben i kroppen så löser ju vården det, på samma sätt lär jag vården lösa att ett ämne saknades i rätt mängd i min hjärna. Min hjärna funkade ju inte normalt. Den kunde inte tackla de mörka tankarna, ångesten, kastroftankarna, känslan av att vara otillräcklig. SSRI var en del av min lösning rent medicinskt men utan psykolog hade jag inte kommit ut så mycket starkare på andra sidan. Jag bearbetade gammal skit, lärde mig om hur jag funkar och varför, vilket beteende jag upprätthåller, vad jag förväntar mig av min omvärld, fick se lite klarare på saker och ting, sluta ta så förbannat mycket ansvar, stå upp för mina känslor.
depresson är vanligt och du ska inte skämmas eller känna skuld. Du är inte skyldig till att ha gjort det mot dig själv! Världen och livet är en väldigt tuff plats att vara på och i. Det du kan ta ansvar för nu och som du ju gör är att kämpa för att må bättre. Du har sökt vård och hjälp, du löser på för att förstå och du söker svar och input. Väldigt starkt tycker jag. 🙂
att känna skam och skuld och allt det är en del av problemet, en del av sjukdomsbilden. Din hjärna sållar ut det den kan hitta som trycker ner dig. Läs det andra också! Kämpa på! Jag hejar på dig!
