Hem > Forum > Depression > Jag vill inte längre leva

Jag vill inte längre leva

Visar 4 inlägg - 1 till 4 (av 4 totalt)
3
  • Trådstartaren

    Jag är en tjej på 17 år och det senaste året har jag helt tappat livslusten. Det enda som egentligen får mig att inte ställa mig framför tåget är tanken på hur besvikna alla skulle bli om jag bara gav upp.

    Jag har mått dåligt under en längre tid nu och orsakerna till det började egentligen när jag var väldigt liten.

    Min mamma har alltid varit lite speciell. hon skyller ifrån allt på alla andra för hon kan ju aldrig göra något fel. Sen blir hon arg om vi inte gör saker exakt som hon vill att vi ska göra dem men jag kan inte säga något åt henne för då kommer mitt liv bli ett helvete. Om hon försöker hjälpa en fast man inte vill det och man säger att man inte vill ha hjälp så svarar hon genom att hota med ”Jaha men du kan vara lugn för då ska jag aldrig mer hjälpa dig med någonting” och om jag skulle försöka förklara hur jag känner så skulle hon svara något i stil med ”Okej men då ska jag aldrig mer se åt ditt håll om det nu får dig att må bättre”.

    Hon kan vara riktigt snäll ibland och hon har hjälpt mig till exempel när jag blev mobbad i 3:an och 5:an. Det har verkligen satt sina spår för sen dess ser jag bara mina misslyckanden och jag känner mig värdelös men även om de här sakerna påverkar mig så tror jag att det egentligen bara eldar på något annat men jag vet inte vad.

    Det finns en person som vet hur jag faktiskt mår och det är min kompis men hon kan ju inte göra så mycket. Jag vill försöka få hjälp för jag vet att jag måste om jag nånsin ska må bättre men jag vet inte hur jag ska göra. Jag kan inte prata med mina föräldrar för de vill bara ha en förklaring till varför jag mår så dåligt (har försökt prata med dem tidigare). Jag kan inte heller prata med skolkuratorn för hennes sätt att arbeta funkar inte för mig, jag har gått dit flera gånger och det har inte hjälpt någonting, hon tar mig inte på allvar utan tror att jag bara är lite stressad. Jag vet inte vem jag ska prata med och hur jag ens ska få kontakt för det är ingen som tar mig på allvar. Jag är ju bara ”ännu en tonåring som tycker att hon mår dåligt” men jag kommer inte klara av att leva länge till. Jag ser ingen dag imorgon utan bara natt idag.

    Du ska veta att livet vänder hur det än ser ut idag. Det betyder att du inte alltid kommer att ha det så här jobbigt! Det ska du inte behöva ha heller…

    Har du varit i kontakt med ungdomsmottagningen? För ungdomsmottagningen har både psykolog och kurator så du kan få prata med?

    Här är en länk till ungdomsmottagningens sida om att må dåligt 

    Vänliga hälsningar

    MIND moderator

    Hej Blue Rynili

    Jag har också svårt att ptata med mina föräldrar om hur jag mår och varför. Vet inte riktigt vad jag ska säga till dem. Jag kan känna empati för dig i det du skriver om att inte bli tagen på allvar. Jag har bara ett råd i detta läge….. ”fortsätt leta” det kommer en perspn som lyssnar och vill hjälpa dig på ett sett som funkar föt dig. Ni har bara inte funnit varan än. Prova ring/besök ungdomsmottagningen och din vårdcentral båda har utbildade  kuratorer och pyskologer. Fortsätt kämpa och ta hjälp av din komips när du inte orkar själv, hon kanske kan boka tid och följa med dig om det är jobbigt stt gå iväg själv. Lycka till.

    Jag är en tjej på 17 år och det senaste året har jag helt tappat livslusten. Det enda som egentligen får mig att inte ställa mig framför tåget är tanken på hur besvikna alla skulle bli om jag bara gav upp. Jag har mått dåligt under en längre tid nu och orsakerna till det började egentligen när jag var väldigt liten. Min mamma har alltid varit lite speciell. hon skyller ifrån allt på alla andra för hon kan ju aldrig göra något fel. Sen blir hon arg om vi inte gör saker exakt som hon vill att vi ska göra dem men jag kan inte säga något åt henne för då kommer mitt liv bli ett helvete. Om hon försöker hjälpa en fast man inte vill det och man säger att man inte vill ha hjälp så svarar hon genom att hota med ”Jaha men du kan vara lugn för då ska jag aldrig mer hjälpa dig med någonting” och om jag skulle försöka förklara hur jag känner så skulle hon svara något i stil med ”Okej men då ska jag aldrig mer se åt ditt håll om det nu får dig att må bättre”. Hon kan vara riktigt snäll ibland och hon har hjälpt mig till exempel när jag blev mobbad i 3:an och 5:an. Det har verkligen satt sina spår för sen dess ser jag bara mina misslyckanden och jag känner mig värdelös men även om de här sakerna påverkar mig så tror jag att det egentligen bara eldar på något annat men jag vet inte vad. Det finns en person som vet hur jag faktiskt mår och det är min kompis men hon kan ju inte göra så mycket. Jag vill försöka få hjälp för jag vet att jag måste om jag nånsin ska må bättre men jag vet inte hur jag ska göra. Jag kan inte prata med mina föräldrar för de vill bara ha en förklaring till varför jag mår så dåligt (har försökt prata med dem tidigare). Jag kan inte heller prata med skolkuratorn för hennes sätt att arbeta funkar inte för mig, jag har gått dit flera gånger och det har inte hjälpt någonting, hon tar mig inte på allvar utan tror att jag bara är lite stressad. Jag vet inte vem jag ska prata med och hur jag ens ska få kontakt för det är ingen som tar mig på allvar. Jag är ju bara ”ännu en tonåring som tycker att hon mår dåligt” men jag kommer inte klara av att leva länge till. Jag ser ingen dag imorgon utan bara natt idag.

    Jag vill bara säga till dig att det är inget fel på dig.

    När jag läser din text så märks det vilken fin människa du är.

    Det är din mamma som är en sjuk människa.

    Du kan inte vara hennes mamma och lägga ansvaret på dig för den hon är.

    Vuxna människor är svårt att rädda, de som är känslomässigt avstängda.

    Rädda dig själv genom att helt fullt ut fokusera på dina egna drömmar.

    Du är snart vuxen och en dag kan du flytta till ditt eget hem.

    Försök att träffa/vara med dina egna vänner och skapa ditt eget liv.

    Jag har gått igenom samma sak som dig med min mamma, tog hela mitt vuxna liv innan jag kunde bryta mig fri från min mamma mentalt.

    Jag skriver för att du inte ska behöva göra samma misstag som mig.

    Du har ett värde som människa, känn ditt värde.

    Du är ung och bli vem du vill och leva det liv du själv önskar dig.

    Våga drömma och våga leva.

    Allt är möjligt för dig.

    Tro på dig själv.

Visar 4 inlägg - 1 till 4 (av 4 totalt)
3

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.