Hem > Forum > Depression > Jag Vill Inte Längre.

Jag Vill Inte Längre.

Visar 7 inlägg - 1 till 7 (av 7 totalt)
6
  • Redan som 11 åring började min resa med tvångsintagning på BUP och sen sommarhem och behandlingshem och särskola i högstadiet. Jag ljög mycket, kunde inte hantera alkohol och var promiskuös. Aldrig kunnat behålla en enda vän och valde i sena tonår att vara ensam för att annars skulle det gå illa för mig och dom. Alltid varit en ensamvarg.

    Som vuxen fick jag diagnoserna ADD, drag av asperger syndrom och borderline, då hade jag redan lyckats bli vräkt 2 gånger, haft med soc att göra och skuldsatt över öronen, haft alkohol problem och receptbelagda piller beroende då fick jag även en god man som tog hand om min ekonomi eftersom jag inte klarade av det. Men lyckades ta bort denna för drygt 5 år sedan och skötte nu själv all ekonomi.

    1996 fick jag även en dotter. Hon är idag 25 år och utbildad behandlingspedagog och jobbar på HVB hem. Vi har alltid varit nära men hon vet inte allt och hon frågar inte och jag vill inte berätta. Hon är ljuset i mitt liv.

    För drygt 5 år sedan bestämde jag mig för att ta mitt liv. Ingen visste. Jag hade sagt upp min god man och slutade betala hyran och bestämde att när kronofogden kommer för att vräka mig så kommer de hitta mig hängd . Allt var noga planerat och förberett. Men den natten brast det och i sista sekund ringde jag mobila teamet som skickade en ambulans för att hämta mig och hamnade hemlös (vräkningen var nästa morgon) på låst avdelning akut psyk.

    Där var jag i 2 månader tills jag hittade en andrahandslägenhet på dyrt kontrakt som soc betalade i några månader. Sen hittade jag mirakulöst en liten privat 1a med förstahandskontrakt privat i en liten stad med äldre hyresvärdar som bor i samma hus. Det var ärligt kontrakt jag berättade om mina skulder från kronofogden och att jag skulle söka god man igen och fick den. Första året gick jättebra, jag betalade själv räkningar i väntan på en god man och soc var stödjande i början. Sen blev det sommar och jag började shoppa och handla saker jag inte hade råd med och vips så var jag sen med hyran igen knappt 2 år in, då hade alkoholen gjort inträde i mitt liv igen

    Soc visste att jag drack eftersom de såg mina bankkonton men gjorde inget mer än att rekommendera nån sluta dricka terapeut jag aldrig gick till. Fick 2 gode män som jag inte kom överens med på 2 år och fick bort pga jag överklagade till överförmyndaren (jag ljuger väldigt bra)

    Min hyresvärd försökte säga upp mig men pga av att de inte gjorde på rätt sätt från början så vart det tvist i hyresnämnden och jag vann och får bo kvar och soc betalade min hyres skuld till dom mot löftet att jag måste ha en förvaltare. Sa självklart ja och det var 1 år sedan,

    Men sen det året har jag varit konstant deprimerad, inte träffat läkare, ätit skräpmat, dricker alkohol varje dag nästan, de enda gångerna jag inte dricker är när jag träffar min älskade dotter och hon har ingen aning ATT det senaste året så har jag inte klarat av att städa och hålla efter lägenheten, min toalett går inte att spola så jag får använda en hink, min frys funkar inte och kylen knappt. Jag har konstant nerdraget och går bara ut för att handla mat eller alkohol. Min hyresvärd har klagat på att det luktar illa från mig och jag vågar inte gå ut med soporna. Ölburkar överallt. Det luktar och det är flugor, min dotter vet inget då hon är upptagen med jobb.

    I maj fick jag en förvaltare, hon har tatt över min ekonomi oh jag får 400kr i veckan att leva på medans hon söker skuldsanering. Det är ju bra men hon har ingen aning om hur jag har det för hon har aldrig vart här.

    Detta har resulterat i att jag inte vill leva längre. Jag plågas av självmordstankar dagligen och har svårt att fokusera på framtiden.  Jag tror inte längre att jag vill leva helt enkelt för jag kommer ändå dö av alkoholism, fetma, blodtryck, hjärtinfarkt ganska snart.

    Trådstartaren

    Finner det rätt nedslående att jag efter 5 dagars publicering inte fått en endaste kommentar på mitt inlägg. Påminner mycket om 2016 när jag hade grova självmordstankar och ringde linjen men kom aldrig fram pga det var stängt eller ingen var där. Hade gärna fått nån slags feedback men va fan. Orkar inte. Och bryr mig inte heller.

    Jag hade nog verkligen känt mig nedslagen jag med om det var mitt inlägg som inte fick svar. Jag vet inte hur det löste sig för dig den gången 2016, det måste ha varit ensamt och svårt. Men på något sätt klarade du dig.

    Det verkar svårt för dig att bo i lägenheten och ta hand om den, hålla den snygg till vardags. Kan känna igen mig i det, jag har provat bo ensam men vill inte göra det så trevligt för mig utan bara till ett slags minimum, vilket känts skämmigt. Vågar eller vill inte försöka mera än så. Vill bo som på ett hotell, där det inte är helt mitt eget. Får jag fråga vad som skrämmer dig med att kasta soporna?

    Kan låta provocerande, men försök hitta något som berör dig,  engagerar dig. När det känns som att man nått botten kan det kännas skönt att hjälpa de som nått botten lite djupare (hur galet det än låter) Skuldsanering är ”bara” fem år (har varit där) och sen börjar du om från noll. Ta all hjälp du kan få för att få det att fungera då, förslagsvis inte från familj och vänner då det alltid komplicerar saker att blanda ekonomi och vänskap.

    Ekonomi är en tuff nöt att knäcka. Jag har aldrig fått en diagnos men är övertygad om att jag har adhd. Impulskontroll är inte på topp och mina ekonomiska problem leder till djälvmordstankar. Hopplösheten i att inte se en framtid där man kan resa, köpa kläder mm. Alla vill ju leva ett fullgott liv.

    Jag tror att du fått få svar för att vi som finns på forumet kämpar med liknande saker. Man känner din smärta.

    Jag kan känna lika, att jag vill planera för min död, sluta betala räkningarna. Vill också att de som behandlat en illa ska känna lite skuld. Eller något.

    för det känns så orättvist när andra lever sina liv och man själv fastnat.

    jag sökte mig till psykakuten en gång när jag var nära att ta livet av mig. Läkaren frågade mig om mina problem skulle existera om jag hade en miljon på banken. Svaret är nej.

    det blev ändå en ögonöppnare för mig. Jag är egentligen inte så olycklig? Men omständigheterna är tuffa just nu. Pengar är viktiga när man inte har dem.

    Jag tröstar mig med att det kan bli bättre.

    och jag lyssnar på mycket musik.

     

    Avatar

    Starta dagen med och bara fokusera på dig. Vad ska du göra idag exempelvis? Börja må gott nu. Tvinga dig själv att vilja leva. Du har inga negativa tankar enbart positiva. Glöm inte bort dina närmaste

    Hej fina du <3

    Fy fan för pengar alltså. Att det kan påverka och förstöra så mycket i ens liv är så orättvist. Relaterar! Likadant med bostäder och att behöva förhålla sig till dyra hyror eller andrahandskontrakt. Det är fruktansvärt.

    Det låter som att det är livssituationen som du är i som är ohållbar, och att det behöver ske en förändring – väldigt snart.

    Blev glad att läsa om relationen till dottern <3 Så vackert!

Visar 7 inlägg - 1 till 7 (av 7 totalt)
6

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.