Jag tycker inte om att prata om att man mår dåligt, jag skäms, det finns dem som har det så mycket värre.
Man borde vara tacksam för allt man har. Jag biter ihop, försöker ta varje dag som den kommer, men jag pendlar så mycket upp och ner i mitt humör. Nu sitter jag här och lipar, gjorde slut med min pojkvän för en månad sen för att jag kände att jag inte var kär och inte ville flytta ifrån den staden jag bor i men nu ångrar jag mig, så klart. Tankarna går runt, är det honom jag saknar eller bara drömmen om en sambo och barn, en familj. Är det min borderline som inte kan bestämma sig,. det är ju helt sjukt, jag gör slut för att jag inte känner mig kär och nu vill jag ta livet av mig för att jag ångar mig och han vill inte prata med mig. Nu är det ju inte bara det utan mycket annat i mitt liv som är tungt också, kronisk spänningshuvudvärk sen jag var 14, utförsäkrad, lever på soc, knappt inga vänner, börjat röka på, jag bryr mig inte längre, jag har skött mig hela mitt liv men orkar inte bry mig längre, självklart tror jag inte att alla som har sambo är lyckliga men jag 32 år inga egna barn, aldrig varit förlovad eller gift, jag hatar ensamheten! jag har min storasyster i samma stad, tack gud för det för annars hade jag inte levt i dag troligtvis, jag lever tack vare hennes barn, det är dem jag lever för. Men varje gång jag åker hem från någon så sitter den där, klumpen i magen, min tomma lägenhet. Mörkret, ensamheten. Hur värdelös jag är som inte kan jobba, vem skulle vilja ha en sådan tjej? dock kan jag inte riktigt öppna mig för min syster helt, hon vet inte att när jag kommer hem så slits jag med mina tankar på att avsluta mitt liv. Jag tog tre atarax nu för att däcka mig själv så jag inte kan tänka mer. eller snarare känna. Livet är så fruktansvärt hårt! jag är oftast en glad tjej som hade många drömmar i livet och jag försöker varje dag, men det var inte så här jag trodde mitt liv skulle se ut.
