Jag orkar inte mer

Hej!

Jag är 14 år gammal. Jag är väldigt deprimerad, ångestfull och jag känner mig ensam, utanför hela tiden i skolan och på fritiden. Jag har mått dåligt i flera år och hållit det för mig själv men allt har bara blivit värre med tiden. Nu bryr jag mig inte längre vem som får veta för jag vill inte leva längre, jag orkar inte mer. Jag är trött hela tiden.

 

Allt började i 2-3:an när en vän till mig förändrades och börja mobba mig. Hon kallade mig för hemska saker, sa dåliga saker om mig, lät mig inte vara med, skrek åt mig ibland och någon enstaka gång slog hon mig. Hon brukade ibland vara med mig efter skolan iallafall men det slutade alltid med att hon gick hem och berättade lögner för sina föräldrar så att jag fick skäll av mina.

 

Mobbandet förstörde mitt självförtroende, självkänsla och Självbild totalt. Jag slutade lita på andra barn och isolerade mig själv. Jag gick runt själv på rasterna och betedde mig som om jag ville vara för mig själv trots att jag inte ville det egentligen. Varje gång någon frågade om vi skulle göra något efter skolan kom jag på ursäkter för att slippa, efter ett tag gav alla upp och lät mig vara själv hela tiden. Mina föräldrar frågade även varje dag varför jag inte var med någon, självklart ljög jag.

 

Eftersom jag slutade vara med andra slutade jag vara social och det känns som att jag hamnat efter i den sociala utvecklingen. Sen år 2017 dog också min hund och min farmor som verkligen krossade min själ.

 

När jag bytte klass och började 7:an hoppades jag att det skulle bli bättre men jag hade fel. Jag mådde alldeles för dåligt och alla märkte ju att jag var en tråkig på person som kollar i golvet hela tiden och vet aldrig vad jag ska säga.

Nu i 8:an har jag 3 personer som jag kan prata med om vad som händer, om jag planerar något och mitt mående, 1 klasskamrat, min syssling och 1 person nära där jag bor som är 3 år äldre och är även en av mina unga ledare på konfan.

 

Dessutom brukar mina föräldrar bli arga på mig för allting(jag brukar liksom vara arg eller lossas vara glad under dagarna och sen gråta en massa på kvällen när ingen märker något så att jag orkar göra samma sak nästa dag). Min lillasyster lämnar mig aldrig ifred heller, hon bråkar alltid och jag försöker få henne att låta mig vara. Men när hon inte lyssnar så skriker jag åt henne att gå iväg från mitt rum och då får jag skäll av våra föräldrar.

 

Jag har knappt någon energi, äter mindre än jag borde och jag kan inte konsentrera mig i skolan. Jag orkar inte plugga eller göra läxor och jag har svårt att minnas vad jag lär mig i skolan, mitt minne är väldigt dåligt. Jag har skadat mig själv genom att riva mig på armen och använt kniv 1 gång. I måndags började jag riva mig själv med nyckel och nu gör jag det nästan varje dag, huflisor rivs upp och i går kväll blev det blåmärken som försvann under natten. Jag varken orkar eller vill leva och jag hade 1 plan på att ta livet av mig 1 gång men jag gjorde det aldrig.

 

Sen mår jag även dåligt över att många tror att jag lossas vara deprimerad på grund av att jag har ganska lätt för att dela med mig om hur dåligt jag mår. Men det är för att jag har gett upp med att må bättre igen. Det ända är att jag inte vill att mina släktingar(förutom min syssling) ska få veta.

 

Jag skrev med bris 1 gång men det hjälpte mig inte ett dugg. 1 person fick mig attt gå och prata med prästen eftersom jag inte litar på kuratorer. Fast det hjälpte inte så mycket men…jag bettadd aldrig hur dåligt jag skadar mig själv bara att jag gör det.

 

Jag mår så dåligt att jag ofta pratar om det och det får ju andra att inte vilja vara med mig. Min klasskompis brukar säga att allt bara sitter i huvudet, att jag måste försöka prata med andra och inte övertänka hela tiden. Men jag klarar inte av det, ingen förstår mig, jag vill och jag vet saker och ting men jag klarar inte av det.

 

Jag vet inte vad jag ska göra, jag vill inte vara ensam, jag vill inte att alla ska tro att jag bara vill ha uppmärksamhet, jag vill ha vänner att vara med och jag vill ha ett bättre liv.

 

Jag är rädd att alla hatar mig på grund av hur jag är, min personlighet är sämst. Jag brukar även oroa mig över allting, om jag råkar säga eller skriva något som jag tror är fel även om det inte är det, det kan till och med bara var ett litet ord eller fel skriven mening. Dessa saker kan jag oroa mig över i dagar, veckor eller till och med månader.

 

Jag hade tagit självmord för länge sen om jag hade klarat av det, men jag varken vågar eller är modig nog att göra det och ja, jag har haft många självmordstankar och tankar om döden. Varenda dag har varit värre än den förra, depressionen har ätit mig på insidan under en så lång tid. Snälla, hjälp mig, jag vill inte längre, kan någon mörda mig eller köra på mig med en bil. Jag orkar inte leva.

Alla depression test jag gör visar tecken på svår depression.

Fina människa ❤

Ge inte upp!

Du är värd SÅ mycket mer!

Du måste prata med någon som verkligen kan hjälpa dig med ditt mående. Till exempel skolsköterskan, skolkuratorn eller någon på Ungdomsmottagningen. Tro mig, de träffar många unga som mår dåligt.

Nyckeln är att vara öppen, precis som du är! Men det låter som att du behöver professionell hjälp av någon som verkligen har kunskap om psykisk ohälsa.

Jag önskar att du förstod hur värdefull du är ❤