Jag orkar inte leva längre men jag klarar inte av att ta självmord.

[Indigo Jisejo]

Min psykiska ohälsa började i gymnasiet.

Första året blev jag djupt deprimerad. Det fanns ingen klar anledning, men jag gissar på att min kropp på något sätt fattade att detta var min framtid.

Jag kommer ihåg hur det kändes, det var som om det inte fanns någon botten allting blev bara värre.

Om en asteroid hade kraschat i nära butiken hade jag inte haft en känslömässig skillnad.

det var värre än vad jag kunnat föreställa mig.

 

jag sade ingenting för jag var seriös med att ta självmord, dö verkade attraktivt då jag tänkte någon kanske skulle bry sig.

en skolkurator som jag hatade och som förmodligen tyckte jag var dum i huvet ville lägga in mig på nån avdelning. Jag tänkte att om det händer då tar jag självmord.

 

En person tyckte inte det var en bra ide så då tänkte jag att ok då “anpassar” jag mig efter allt det konstiga.

Ingenting blev bättre bara konstigt.

Detta var 2008 tror jag, var 15.

första året kom jag i tid til alla lektioner och så.

jag misslyckades första året och fick gå om första året i en klass yngre än mig vilket var som en helt annan värld. jag hade exakt samma läxor.

andra året skolkade jag varje dag.

jag låste in mig på toaletten och stirrade mig själv i ögonen i timmar och slutade ha ögonkontakt med folk jag har fortfarande inte det.

 

jag gick runt i stan, jag började ha på mig svarta kläder av nån anledning.

en psykolog sade jag hade autism, jag vet inte hur han kom fram till det, men jag började anpassa mig efter vad jag antog en person med autism skulle bete sig.

efter andra året fick jag inte komma tillbaka.

min mamma fick in mig på folkhögskola jag visste inte vad det var men tänkte det kunde vara br med gymnasiebehörighet.

jag hade inga ambitioner, ville bara ha en lägenhet och ett jobb.

på den skolan träffade jag människor som jag började märka andra året var exakt sådana människor hag alltid velat träffa. det var som om jag hamnade i ett paradis. men jag kunde inte nå ut till någon. Jag märkte hur mycket jag hade förändrats och att jag hade kunnat ha ett bra liv och fortsatt vara mig själv.

pågrund av nån konflikt med någon lärare så blev jag psykotisk. och lades in på sjukhus. nu var jag inte deprimead bara jag kände mig galen.

 

jag kom in i vården och bodde på ett stödboende i 6 år från 20 års oldern ungefär.

 

det var som ett äldre boende man gjorde inget annat än att äta och sova.

 

personalen kallade mig parasit och en person där vägrade lämna mig ifred. han sade att jag inte hade några vänner så jag sade upp kontakten med alla mina barndomsvänner och dem jag försökte skaffa då jag gick nån kurs på universitet, så att det skulle bli sant.

 

jag försökte få i orning på mitt liv lite och börja springa, tänkte försöka göra ett halvt maraton. men pågrund av personalen så gav jag upp det och ät skräp tills jag blev överviktig.

 

i folkhögskolan hade jag ansträngt mig för att se mer svag ut, ta bort muskler.

 

jag läste en utbldining i karlskorna på högskola och klarade den av nån anlnedning vilket gav mig bättre självförtroende.

sedan kom jag tillbaka till vården.

 

jag hittade inget jobb så jag började en annan högskola och en liknande utbildning.

 

dem senaste månaderna har jag mått bättre mirakulöst, jag har börjat kunna tänka fritt och säga vad jag tycker.

 

 

jag tror att det fanns två anledningar till min psykiska ohälsa.

 

1. då i början av gymnasiet hade jag lfyttat ut lite och påbörjat vara vuxen, jag kommer ihåg värderingar och sånt jag hade, men jag såg nån dokumentär och började grotta ner mig i det ämnet för jag antog detta var något viktigt. jag trodde dem hade rätt och jag fick en annan världsbild och förändrades i min identitet.

detta ledde till många negativa psykiska beslut jag gjrode i mitt huvud.

 

jag började leva så äckligt som möjligt.

jag var en idiot med flit för jag tänkte det var ok så länge jag hade rätt ´åsikt.

jag var självdestruktiv ohch förstörede allting jag själv brdde mig om istället för att jobba med det.

 

jag bestämde mig för att inte bry mig om något socialt av nån anledning.

 

jag brydde mig inte om ågot annat än detta ämnet.

 

jag tog det så extremt som möjligt.

 

moral blev konstigt.

 

jag blev störd.

 

jag tappade förståelse för saker som om man skulle ha respekt på begranvingar och sånt.

 

2.

 

det fanns en person som jag inte sett sedan år tillbaka som verkade se på mig som om jag var en idiot.

jag kanske hade dålig självkänsla men jag började förvärnga verkligheten så att denna synen skulle bli sann.

dessa människor var äckliga och jobbiga men jag försökte vara snäll och anpassa mig efter dem.

jag slutade bry mig om energi och praktiska saker.

hjräntvättade mig själv.

tänkte dem var på min sida.

började anta saker i mitt huvud. tänkte man borde göra det.

 

jag är rätt säker på om jag valt mitt andra hands val i gymnasiet så hade jag aldrig mått dåligt. jag visste nog att jag ville hellre det men kände mig obligatosrisk att välja en annan skola och en annan linjer.

 

jag passade inte in där.

 

 

jag håller på att glömma bort mitt liv tror jag.

 

jag tror att strutna i att leta bevis och lita på instinker och glömma saker och strunta i saker och jobbiga människor hjälper.

 

jag har varit fast i mitt huvud nu i 16 år.

ingenting har hänt jag är fortfarande mentalt där.

jag har ingen aning om vad som är bra eller dåligt eller vad jag vill eller vad jag borde göra.

 

om någon skulle ge mig självmord assistans så skulle jag ta det.

om det fanns ett enkelt sätt att dö som att bara ta en spruta eller något gift skulle jag göra det.

 

 

 

[Indigo Jisejo]

Jag har också försökt att förklara allting för vården och en psykolog men dem ljuger och hjälper inte.

[Indigo Jysyne]

Hej! Låter som en väldigt jobbig situation. Finns det någon du har förtroende för. Någon du kan prata med om dina tankar. Det är ju lättare att hitta olika lösningar på problem med hjälp av andra och deras perspektiv. Fast det är ju förstås viktigt att man träffar någon som man tror på och litar på då.
Hoppas du hittar någon väg ut. Du är värd ett bra liv. Tänk på att du är en värdefull person.