Jag mår aldrig bättre

Jag har mått dåligt hela mitt liv så långt jag kan minnas iallafall. Ända sen jag kan minnas har jag alltid känt mig tom, ensam, förstörd. Jag har grov ångest varje dag. Tänkte det skulle bli bättre men ju äldre jag blir så blir det bara värre. Från att jag kände mig ensam o värdelös när jag va 5 till att jag va ful o inte tillräckligt smal när jag va 6 år och började att äta mindre och mindre, knappt någonting tills jag va 12, jag va i princip ben bara, jag kunde knappt ta mig igenom en skoldag o svimmade, det ända jag gjorde va att sova för jag orkade knappt ta mig upp. När jag började 6 an så slutade jag sova. Men det va i 7 an allt blev så mycket värre. Då träffade jag en kille som sa åt mig att jag inte borde äta så mycket, att jag såg ut som en hora, att jag va ful, inte tillräckligt fin. Han fick mig att känna mig ännu mer värdelös än jag redan va, det pågick i 2 år, där han berättade för mig hur jag aldrig skulle hitta nån bättre än han och hur ful o värdelös jag va. Men det va inte så hela tiden . Jag började få självskade bettende av ångesten , det började ganska lite som ytliga skärsår tills jag insåg att desstu djupare du skär desstu mer det gör ont så desstu mer domnar det du känner inom dig. Jag började dricka. Efter dom 2 åren va jag inte ens mig själv längre jag hade liksom försvunnit. Jag kunde bara känna när jag hade panik. Men det va ingen som visste att jag mådde dåligt under dom två åren pratade jag inte med nån så, förutom han. Min mamma såg skärsåren en gång o pratade med mig men jag sa att det va ingen fara, så hon inte skulle oroa sig. Tillslut orkade jag inte mer, jag tog en överdos drack en flaska kapten Morgan, försökte skriva nått slags avskedsbrev men det va redan försent för jag somnade in mitt i det o minns att jag vaknar av att min mamma skakar i mig o skriker, sen va jag i en ambulans, sen akuten sen sa dom bara att dom skulle flytta mig. O då hamnade jag på psyket. Jag ljög om att jag mådde bättre så jag kom ut och fick tabletter. Ångesten och panikattackerna blev bara värre o därmed självskade bettendet, ist för att man skärde med en kniv slutade det med att man högg sig själv i benet med en sax för det gjorde ondare. Annars blev det att man låg o skrek o skaka grovt på golvet, varken lugnade eller ångest tabletter funkade. Det pågick i typ 2 år tills jag lärde mig att hantera det bättre. O nu sitter jag här 18år o undrar när det ska bli bättre för även ifall jag inte skär mig eller ligger på golvet o skriker för jag har lärt mig att hålla det inom mig så brister det snart för det bara fylls på. Vad jag än gör. Jag kan inte sova överhuvudtaget nästan jag dricker vodka för att somna eller överdoserar ångesttabletter. Jag snackar inte med nån psykolog för jag ljuger bara om att jag mår bra, jag kan inte öppna upp mig för en person.

Hej!

Du beskriver ett liv som låter extremt tufft känslomässigt! Det låter som att du gått igenom mycket och bär med dig mycket sorg och tunga känslor. Jag tolkar dig som att du vill må bättre men att du inte vet hur det ska gå till. Har jag förstått dig rätt då?

Jag tror inte det går, jag har provat allt

Du skrev att du inte pratar med någon psykolog eftersom du inte kan öppna dig för någon så samtalsterapi är ändå något du inte provat fullt ut tänker jag, När man är mitt i allt det svarta så är det lätt att tänka att inget fungerar. Det kan ju vara så att man prövat en mängd olika sätt som inte fungerat vilket gör att man lätt ger upp. En sak som är viktig att komma ihåg dock är att det många gånger handlar om timing! En metod som inte fungerade för 1 månad eller 1 år sedan kanske fungerar idag! Man kan behöva vara på rätt plats i livet för att det ska klicka. Det som idag fungerar för mig och min ångest fungerade inte första gångerna jag testade det för flera år sedan. Det har tagit tid!

Vad tror du gör att det är så svårt för dig att prata med en terapeut?

Jag pratade med en psykolog ungefär en gång i veckan i nästan 2 år, det hjälpte inte . Men det är nog så du säger med timing,

men det känns som att prata med en vägg när man väl sitter där, tror att det är det som är det största problemet att dom aldrig riktigt förstår.

Vad tråkigt att du fått med dig den upplevelsen. 2 år är ju förstås en längre period, men jag tror absolut på timing och mottaglighet. Jag tror också att det är superviktigt att man får träffa rätt person! Att sitta i samtal med en person man inte känner sig helt trygg med eller har förtroende för ger sällan något.. Det kan ju faktiskt vara så att man aldrig träffar någon som kan förstå hur man känner och vad man gått igenom utifrån egna erfarenheter men man kan ju ha turen att träffa någon som har så pass mycket kunskap och vilja att förstå att det fungerar ändå. På mitt 5:e försök träffade jag rätt och det var en person som kom att hjälpa mig mycket. Jag gick alltid ifrån de samtalen lite lättare och med hopp. Det var inget konstigt med de personer jag träffat innan men de var bara inte rätt för mig helt enkelt. Jag är glad idag att jag fortsatte leta.

Om det är svårt för dig att i ett första skede prata, tror du att det skulle underlätta att skriva ner dina tankar och känslor och ta med till ett eventuellt samtal?