Jag diagnostiserades med borderline för några år sedan, även om jag redan visste som liten att jag var annorlunda. Jag hade sådan kraftig ångest, att kroppen gjorde ont, tårarna sved och jag hade svårt att andas. Min diagnos är såklart inte allt, jag har dagliga självmordstankar där jag stundvis kan planera och tänka att.. ”aa, hm, jag är ensam hemma till den här tiden. Jag kan lägga mig i sängen och bara få somna in ifred.” Men jag är rädd, för konsekvenserna och de jag skulle lämna. Det har blivit som en vana, att tänka dessa tankar och smärtan att bära runt på allting.
