Jag har inga självmordstankar….

Jag satt i köket och tittade ut genom fönstret, egentligen såg jag inget speciellt utan synen fungerade mer som tidsfördriv, som en tv man har igång mest för sällskapets skull.

Mamma stod och lagade mat men i övrigt var det tyst i rummet.
Men inuti mitt huvud så snurrade alla känslor och tankar skrikande i en våldsam spiral.

Hur jag än försökte kunde jag inte fånga känslorna och sätta dom på rätt plats.

Dom snurrade bara runt i en obestämd ordning och ibland gled någon känsla ur sin omloppsbana som jag fick tag i.

Om det va sorg började jag plötsligt gråta, av ilskan blev jag plötsligt arg, likgiltighet, avund, skam..

Jag uppfattade att mamma sa något men allting som sades bara ekade ut i oändligheten.

Jag uppfattade små fragment som min hjärna frenetiskt satte ihop och försökte samordna ett svar på. Men när jag till slut skulle svara så fanns varken orken eller lusten till mer än ett ja eller nej.

Så jag satt tyst i en vecka, jag lyssnade inte på musik, såg inte på TV, åt inte mer än vad som absolut va nödvändigt.
Utifrån kunde jag nog mer eller mindre beskrivas som ett kolli men det var mest för att jag inte kunde göra för många saker samtidigt.

För inuti slet jag som ett djur med att försöka bygga upp något som helst skydd mot omvärlden.

Jag la inte bara Sten för sten utan jag var tvungen att börja om helt från början.

Hugga ut stenarna från berget, gräva ut marken där muren skulle byggas, hämta vatten till murbruket, det visade sig vara ett längre projekt än jag räknat med.

En vecka innan detta hade min bror kommit in i min lägenhet och bara genom sin närvaro räddat livet på mig. Det var inte så att jag stod med galgen runt halsen utan det var mer att fram tills dess så såg jag ingen annan utväg.

Den enda utvägen kom mer som en känsla än en tanke som det beskrivs. Jag tänkte inte att jag skulle dö utan det hoppade mer eller mindre direkt över till det praktiska. Som att jag skulle flytta någonstans långt iväg på obestämd tid och behövde ta itu med saker och ting som min familj annars skulle bli lämnade med efter jag åkt.

Jag började städa i lägenheten, plocka ner saker från väggarna, planera ut vem som skulle ha vad osv. Jag minns inte så mycket från dessa dagar, jag tror att mitt psyke gick in i det mest praktiska och urtida läge.

Det jobbiga var när folk frågade hur jag mådde under de kommande månaderna. Jag kunde säga att jag mådde bra men det kändes som en sån uppenbar lögn.
Som när mamma tog en på bar gärning att rota i godislådan en måndag och man blankt nekade trots den givna situationen.

Så jag började bara säga nja det är som det är och tillade snabbt med en motfråga.

Detta fungerar otroligt bra då vi i naturen verkar vara ganska självupptagna. Jag kunde ju inte berätta att jag låg ensam livrädd och gråtande medans tankarna flög i ljusets hastighet runt mig och den enda tröst jag hade var att det fanns ett sätt att få det att sluta, att få allt att bli tyst…

Jag har alltid haft en inre syn på hur min framtid ska se ut, och den har aldrig ändrats oavsett livsskede. Och jag har jobbat otroligt hårt för att denna framtid ska ha de bästa förutsättningar.

Jag ville ha hus innan jag blev 25, och detta skulle jag ha betalt så mycket som möjligt på eftersom vi skulle ha råd att bo bra även om min sambo fick för sig att börja plugga efter vi fått våra två barn.

Mina två små barn, så mycket tanke jag givit er i er existens frånvaro!
Men mitt i drömmens begynnelses försvann den, helt.

Det är som att jag åldrats 50 år på några månader och nu tänker tillbaka på en svunnen tid jag inte tog vara på. En tid som aldrig kommer igen, en dröm som tiden satt stopp för.

Det är inte längre min vilja utan jag minns bara att jag ville, som att man kan minnas att man väldigt gärna ville ha en viss leksak som liten. Du skulle inte vilja ha den idag men du minns den ivriga viljan.

Jag tänker annorlunda idag, hur livet ska vara och vad man ska göra. Jag tänker mest på min familj hemma, på hur ofantligt mycket jag älskar dom.

På hur mycket jag skulle vilja vara med min mamma och pappa och hjälpa till med allt vad livet innebär.

Hur jag önskar att lyckan ler mot mina syskon och deras barn livet ut.

Jag har inga självmordstankar, jag önskar bara att den kommer plötsligt och snabbt och gärna snart.
Det är inte en tanke utan mer en känsla…

hej, är det känslan av att vara lycklig och känna att man har en framtid och att livet kommer gå bra igen? Det låter som du ej har det just nu och är allmänt numb? Eller har jag fel rätta mig då

Anonym skrev:

hej, är det känslan av att vara lycklig och känna att man har en framtid och att livet kommer gå bra igen? Det låter som du ej har det just nu och är allmänt numb? Eller har jag fel rätta mig då

Hej!
Jag skrev denna text för ett år sedan på mina anteckningar mest för att få ut mina känslor i ord.
Och nu när jag läste igenom den ville jag dela med mig av den för att se om andra känner samma.
Men precis som du säger så känner jag mig mest ”numb”, likgiltig inför livet.
men jag är faktiskt ganska tillfredsställds med det.

Anonym skrev:

Hej! Jag skrev denna text för ett år sedan på mina anteckningar mest för att få ut mina känslor i ord. Och nu när jag läste igenom den ville jag dela med mig av den för att se om andra känner samma. Men precis som du säger så känner jag mig mest ”numb”, likgiltig inför livet. men jag är faktiskt ganska tillfredsställds med det.

 

Okej men det är bra att skriva av sig. Men hur känner du nu även om det gått 1 år? Känner du lika dant och hur mår du allmänt?

kramar❤️

Ska jag jämföra mig med för ett år sedan så mår jag bättre, mest för att jag lärt mig släppa sånt som drömmar och framtidstankar.
Jag har tagit ner mina förväntningar på livet till den skala att jag inte kan misslyckas med det.
Hur mår du själv?
Vad fick dig att söka till detta forum?❤️