JAG BEHÖVER ER HJÄLP – DEPRESSION

Om du är kunnig inom detta område, så ber jag dig snälla att läsa igenom detta, och ge mig råd för vad jag kan göra. Tack!

Jag är en tjej på 18 år som haft ångest och depression under snart 3 år. Min ångest går ut på att jag har svårt
med andningen. Jag ”inbillar mig” att jag har svårt med andningen, och får ofta ta djupa andetag. Det har varit ett
flertal gånger då jag fått en riktig panikattack och nästan svimmat för jag känt att jag inte fått någon luft. Ibland
kan jag tänka att detta inte är ångest utan att det är något fel på mig, men jag har varit hos läkarn och fått klara
besked om att det inte är något fel på mig. Jag har varit hos BUP/Vuxenpsykiatrin och pratat, men det har inte hjälpt mig.
Jag har ätit medicin, sertralin som jag inte heller tyckt hjälpa. Nu på senaste tid har jag fått ont i revbenen, mest
på den vänstra sidan där hjärtat sitter. Är det normalt? Spänner jag mig pga ångesten?. Jag har oftast mer ångest under
kvällarna då jag ska sova. Får alltid ligga och sträcka på mig, ta djupa andetag, ibland sätta mig upp då jag känner
att jag kommer dö för jag inte får någon luft.

Hej! Jag känner igen mig jättemycket i det du skriver om ångest och hur den känns. Särskilt när jag var yngre, typ i din ålder, så yttrade sig ångesten i att jag var väldigt medveten om min andning och tyckte att den liksom skavde, eller inte funkade som den skulle. Så jag tror att ur en aspekt är det du känner helt normalt, även om det förstås ur ett annat perspektiv inte är det, eftersom att du lider. Jag önskar att jag kunde erbjuda dig råd, men det enda jag kan ge just nu är den eventuella lindrande kraften i att inte vara ensam. <3 Vad säger psykiatrin då? Har du möjlighet att gå en psykologisk behandling eller är det “bara” stödsamtal som gäller?

P.S. Jag känner också igen mig i att ha ont över revbenen. Skulle tro att det är ångestrelaterat. D.S.

Någonting som har hjälpt mig lite med ångesten är att jag fått bukt med de andningsuppehåll jag haft stora delar av mitt liv och som förstört sömnkvaliteten. Nu sover jag med en CPAP-apparat: en fläkt som blåser in luft i en mask med ett lätt övertryck utifrån hur man andas under sömnen. Det har hjälpt såtillvida att jag vaknar mer utsövd och bättre rustad för att övervinna de psykiska plågorna som är värst på förmiddagen. Medicin äter jag förstås också: Duloxetin och Mirtazapin. För ett par år sen blev jag övermodig och satte ut, i samråd med läkare, duloxetinet vilket gjorde mig lätt hypoman.