Jag bara sjunker – När får man en paus?

Jag har mått skit ganska länge, men aldrig tillräckligt för att något ska göras åt det. Ända sedan jag var liten har jag haft olika former av ångest och psykiskt dåligt mående. Insomnia i högstadiet. Grov ångest i gymnasiet. Men jag har alltid överlevt, för mina problem har aldrig vart stora nog. Jag har “aldrig behövt” psykolog eller terapeut eller kurator. Mina problem och psykiska mående har bara sakta blivit sämre, sedan bättre och sedan sämre och värre än förra gången. En slags långsam domino-effekt som lett till att jag nu sitter med självmordstankar och grov depression utan att kunna hantera det eller orka göra något åt det.

– Förra året fick jag reda på att en familjemedlem är gammal pedofil och utsatt min släkt, så min släkt är uppbruten för tillfälle och i ren kaos, och jag bor fortfarande hos min mamma vid 26 års ålder (ett annat kapitel som ger mig grov ångest och jag har inga pengar att kunna flytta med) vilket gör att jag hamnar mitt i skiten trots att jag vill undvika den, jag förlorade mitt jobb p.g.a. covid, alla mina planer blev inställda p.g.a. covid, jag blev pank, min pappa är dement och jag går med ständig ångest över att han kommer glömma bort vem jag är, och ja till slut blev jag väl deprimerad mitt i smeten.

Min bästa vän kom ut till mig att hon tror hon är trans för någon vecka sedan, med 99% säkerhet (jag använder rätt pronomen så chilla), och jag kan av någon anledning inte hantera det. Av någon anledning var det det sista för mig som fick bägaren att rinna över. Det kändes som hon dog för mig, och även om jag älskar henne och alltid kommer göra så har jag ända sedan hon berättade detta gått runt och tänkt på varför detta skulle hända just nu? Jag bad om hjälp att hantera chocken i anonyma HBTQ-forum (är själv bisexuell/osäker på min egna läggning och könstillhörighet ibland) men fick bara skit, och fick höra vilken transfob jag var och att jag var ett svin som tänkte på mig själv i denna situation – trots att jag förklarade så gott jag kunde att jag stöttar min vän till 120% – men fick ändå en chock som behövde hanteras…

Vad är det för mening? Varför fortsätta? Varför kämpa när allt ändå går åt helvete hela tiden? Varför skulle jag och min vän få så pass bra kontakt det senaste året som gått bara för att detta plötsligt skulle hända och få mig att vilja skjuta henne ifrån mig så långt som möjligt (och samtidigt vilja vara så nära jag som möjligt kan), för att jag inte kan hantera det här?

Varför försöka hålla näsan över vattenytan när det alltid kommer en regnskur och ökar vattennivån?

Min bästa vän har sina egna problem och bekymmer nu, och jag upptäckte i.o.m. detta att jag har INGEN utan henne. Jag kan inte prata med min familj, jag kan inte prata om djupa, svåra saker med mina andra “vänner”. Jag har ingen. Jag är helt ensam och det känns som jag har förlorat min bästa vän. Jag vet att det inte är så, men det känns så, och det bryter sönder mig inifrån och allt det vackra i mitt liv har plötsligt blivit svart och smakar sot.

Hjärnan vet att jag överreagerar, och att det här kommer vara förbi snart och jag kommer vara lycklig en vacker dag, och att jag och min BFF kommer fortsätta vara vänner (i alla fall hoppas jag det..) men hjärtat och själen är inte riktigt där. Allt gör ont och jag har på riktigt funderat på självmord några kvällar. Skulle aldrig kunna göra det, men i fantasin liksom. Bara tanken på att försvinna. Så jävla skönt…

Jag vet inte vad jag vill få ut av att skriva här. Lite glädjande ord, antar jag. Snälla berätta för mig att jag kommer må bra igen. Att jag inte är en hemsk människa. Att livet är värt något. Jag mår så jävla dåligt…

Du är absolut inte någon hemsk människa. Känslor och åsikter är två helt olika saker. Vem har politiskt korrekta känslor? Och om man analyserar dina känslor utifrån vad de faktiskt säger, så sörjer du bara den person som du trodde din vän var. Helt plötsligt är hen ju på sätt och vis borta. Att du känner sorg över det och behöver vänja dig vid den nya situationen är ju helt naturligt. Särskilt som det redan är mycket för dig sedan tidigare. Sedan kanske inte ett transforum är det ställe som hjälper dig mest, i att lyfta sådant på. Inte för att användarna där inte borde kunna förstå dig, utan att de kan ha alltför mycket i sitt bagage av ifrågasättanden och osynliggörandet för att kunna ta till sig ditt perspektiv.

Jag själv hade ett tag en relation med en tjej som efter ett tag berättade att hon var ickebinär, alltså inte såg sig som en riktig tjej. Besvikelsen vällde upp i mig- jag som äntligen landat i vem jag var, var stolt över min läggning och var så glad att ha hittat en tjej. Jag undrade om jag var hemsk och egoistisk som kände att jag liksom ville att min partner skulle bekräfta min lesbiskhets- identitet. Men det är inte ditt och mitt fel att vi har en tvåköns- och cisnorm i samhället, hade vi vi fostrats in i ett queert synsätt från början hade vi antagligen inte reagerat på samma sätt och inte behövt samma ställtid vid sådana här situationer. Känslor är kanske ibland egoistiska. Men vi är inte oförbätterliga. I alla fall inte så länge vi reflekterar över varför vi känner som vi gör och vad känslorna egentligen står för.