Det enda jag känner nu för tiden är trött. Det överskuggar allt annat. Alla “lyckliga” minnen jag har av de senaste 2 åren har också en baksida. “Den dagen slet jag ut håret”, “den dagen var jag vaken hela natten och ville klösa mig ut ur mitt skinn”. Jag är fast i ett tillstånd där jag inte är lika deprimerad som jag var, där jag inte är ledsen hela tiden, men jag vill fortfarande dö.
Jag är så trött, på allting. Jag är trött på tankarna, jag är trött på min familj som försöker hjälpa men bara gör det värre, jag är trött på isoleringen från mina vänner mitt mående har skapat. Jag är trött på att känna mig ensam. Mest av allt är jag trött på mig själv. Jag önskar att det antingen skulle bli bättre eller sämre, för så som det är just nu kan jag inte leva. Det är inget liv. Jag lever bara för alla andras skull.
Alla möjligheter för att det ska bli bättre känns så avlägsna. Jag vill bli bättre men jag kan inte, för väntlisterna är så sjukt långa. Har väntat på riktig hjälp sedan september. Jag är så trött på att vänta.
Jag mår inte dåligt nog för att dö, men inte bra nog för att leva. Så jag existerar bara. Jag skulle lika väl kunnat vara död.
Jag är fast i ett liv som skulle varit fantastisk för någon som är mentalt frisk. Jag har inget att klaga på. Mitt liv är (var) perfekt på ytan, men när man gräver djupare finns det ingenting. Jag är ett tomt skal. Jag är inte mig själv och jag önskar att jag var den jag låtsas vara. Jag är trött på att låtsas, men det är allt jag vet.
Jag vet inte vad jag ska göra längre. Jag behöver hjälp, men det finns ingen mer hjälp att få. Det är bara att vänta, men jag vet inte hur länge jag kan vänta innan det är för sent.
