Jag längtar till min död. Eller nja, gör jag verkligen det? Det handlar nog inte om att jag vill dö, utan mer att jag inte orkar leva. Vi människor har en viss benägenhet att fly från det som gör ont, så därför känns döden som den enda utvägen. Man vill slippa ifrån allt och bara känna tystnaden och slippa eviga lidandet. Jag känner mig döende, kroppen andas men annars är jag helt tom.
Om jag kommer ta mitt liv imorgon eller om några år går inte att svara på.
Självmordstankar känns så lockande samtidigt som jag har en sista förhoppning att allt ska vända. Om man tillåter självmordstankarna kommer det eskalera, tro mig. Kanske förstöra mer än göra nytta.
Jag läste någonstans att man inte skulle flörta med döden, rätt som det är blir den förälskad i dig.
Och du i den.
Jag känner med den personen som skrev det, för jag har hamnat precis där. Jag är fast, helt fast.
Jag balanserar dagligen på en tunn tråd där jag varje dag har tankar och planer om hur, när och var jag borde avsluta mitt liv. Nästan skrattretande och så jävla sorligt egentligen. Fast sorligt om mig är det inte. Att tycka synd om sig själv gillar jag inte att göra. Men, jag tycker synd om de i min närhet. De har ingen aning, absolut ingen aning om tankarna som konstant snurrar i mitt huvud. Självmord är inte själviskt men jag tycker fortfarande synd om de som varje dag kommer undra om de hade kunnat göra något annorlunda. Svaret är kort o gott nej. Ingen annan förutom en själv kan ansvara för sin handling.
Men livet är faktiskt vackert för den som vill leva, glöm för fan inte bort det.
Nej, livet är inte bara vissna rosor och grå nyanser. Såklart man nästan blir tårögd när man tänker på vad man kommer lämna bakom sig. Men någonstans måste även denna bok ha sitt sista kapitel.
