Hem > Forum > Depression > Inte fan hjälper det att andra bryr sig!

Inte fan hjälper det att andra bryr sig!

Visar 7 inlägg - 1 till 7 (av 7 totalt)
6
  • Är jag helt ensam om att känna att det inte hjälper ett piss att andra bryr sig?

    Det botar inte min depression och gör inte att nånting känns lättare! Det finns inget de kan göra!

    Är jag ensam om att känna så?

    Nej, du är inte ensam om att känna så. Min erfarenhet av detta är att vara en anhörig som just bryr sig. Utan att det då hjälpte min dotter. Har senare också varit i ett förhållande med en som har en depression med ständig medicinering. Inte heller där hjälpte det att bry sig om. Det har löst sig på annat sätt.

    Har du något annat som hjälper dig mot depressionen?

    Jag kan ha lite allergi för när personer i ens omgivning säger ”jag bryr mig” (yeah right, är inte född igår), men det visar sig inte i empati på så sätt att den känslomässigt lever sig in i ens situation, eller kommer med konkreta förslag på hur man kan få en bättre situation. Tror väldigt sällan på ord har jag märkt, tror mer på handling. När jag hade en terapeut som såg äkta oroad och bekymrad ut å mina vägnar, tyckte jag att jag läkte lite i den empatin han visade. Kan du känna något sånt att när du känner att någon är med känslomässigt på resan så är det något som hjälper dig? Alltså typ kärlek? Inte ord. Det känns fint i hjärtat när någon bryr sig – på riktigt? Tror inte man kan fejka det. Kanske har du alltså råkat ut för omtanke som känns påklistrad?

    Det låter lite som att du vill mota bort andra och vara ifred. Rätt typiskt när man mår dåligt. Man kan vara sårad inombords och inte vilja släppa in någon.

    Det är nog en slags försvarsmekanism…

    Ibland behöver man vara för sig själv… kanske är det precis det du behöver just nu? Eller så önskar du att någon såg dig på riktigt och motar bort människor för att du är rädd att bli sårad igen..

    Trådstartaren

    Nej, du är inte ensam om att känna så. Min erfarenhet av detta är att vara en anhörig som just bryr sig. Utan att det då hjälpte min dotter. Har senare också varit i ett förhållande med en som har en depression med ständig medicinering. Inte heller där hjälpte det att bry sig om. Det har löst sig på annat sätt. Har du något annat som hjälper dig mot depressionen?

    Nej jag har ju inte det.. Känns som att det inte finns någonting i denna världen som kan hjälpa! Inte ens Gud! Och jag är troende, ska sägas.

    Trådstartaren

    Jag kan ha lite allergi för när personer i ens omgivning säger ”jag bryr mig” (yeah right, är inte född igår), men det visar sig inte i empati på så sätt att den känslomässigt lever sig in i ens situation, eller kommer med konkreta förslag på hur man kan få en bättre situation. Tror väldigt sällan på ord har jag märkt, tror mer på handling. När jag hade en terapeut som såg äkta oroad och bekymrad ut å mina vägnar, tyckte jag att jag läkte lite i den empatin han visade. Kan du känna något sånt att när du känner att någon är med känslomässigt på resan så är det något som hjälper dig? Alltså typ kärlek? Inte ord. Det känns fint i hjärtat när någon bryr sig – på riktigt? Tror inte man kan fejka det. Kanske har du alltså råkat ut för omtanke som känns påklistrad?

    Hmm… Jag tycker typ att alla andra människor är UFON som inte fattar vad själslig smärta Innebär! Nej det är väldigt väldigt sällan som någon kan sätta sig in i ens själ riktigt på djupet! Ang. terapeuter; de visar empati och säger att de förstår, och jag tror dem.. Men kan de inte ge mig något konkret för att lösa min situation så är det inget värt ändå! Jag behöver LÖSNINGAR, inte empati och förståelse!!

    Ang. folk som ”bryr sig”, jag tycker de är som getingar, svärmar runt en och ställer den ena dumma frågan efter den andra.  Känns mer som att de själva har ett behov av att känna sig viktiga och behövda! Avskum!!

    Trådstartaren

    Det låter lite som att du vill mota bort andra och vara ifred. Rätt typiskt när man mår dåligt. Man kan vara sårad inombords och inte vilja släppa in någon. Det är nog en slags försvarsmekanism… Ibland behöver man vara för sig själv… kanske är det precis det du behöver just nu? Eller så önskar du att någon såg dig på riktigt och motar bort människor för att du är rädd att bli sårad igen..

    Hmm.. Jag har aldrig gillat att ha folk för nära mig för länge.. Har Aspergers och har alltid trivts bäst själv och gått min egen väg.

    Säkert ligger det mycket i att jag inte vill riskera att bli sårad igen! Människor kan verkligen göra en illa, ändå kallar de sig goda! Mitt människohat härstammar nog i att folk gjort mig för jävla illa!

Visar 7 inlägg - 1 till 7 (av 7 totalt)
6

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.