Hem > Forum > Depression > Hur pratar man ens med folk om det? Hur söker man hjälp?

Hur pratar man ens med folk om det? Hur söker man hjälp?

Visar 2 inlägg - 1 till 2 (av 2 totalt)
1
  • Jag har bara berättat om mina självmordstankar för min terapeut (för att han frågade mig rakt ut, och för att jag litar på honom). Men det känns inte som att det räcker, utan jag funderar på ifall jag borde söka hjälp av mina nära och kära, nu när jag mår så dåligt som jag gör. Det är det man brukar läsa om att man ”ska” göra. Men det känns så stort och skrämmande att berätta. Jag vill inte vara en börda för dem. De har ju sina egna bekymmer. Jag vet själv oron man bär på när en vän har självmordstankar under en längre tid.

    En del av mig skulle vilja fråga mina vänner och familj ifall de skulle sakna mig om jag försvann, och varför de skulle gör det. Bara så jag kan känna lite mer mening med att stanna kvar. Men det känns också som en sån grej som är ”omöjlig” att prata om.

    Och på tal om att söka hjälp, när ”kan” man söka hjälp hos psykakuten? Jag har fått uppfattningen av att man bara ska söka sig dit när man har en konkret plan att ta sitt liv. Vad gör man när man regelbundet känner att man bara vill dö för att få slut på lidandet, när man inte planerar att göra någonting åt det just då? Kan man ens få hjälp?

    Hej Blue Qytyto!

    Väldigt viktiga frågor du ställer här!

    Så otroligt modigt att du vågade svara rakt och ärligt när terapeuten frågade! Har du någon extra pålitlig person i din närhet tycker jag du ska välja ut just den personen att berätta för som ett första steg? Kan det vara ett alternativ tror du?

    Kom att tänka på att jag hade en bästa kompis som försökte begå självmord. Det kom som en chock för mig minns jag. Hon brukade ringa mig extra mycket när hon mådde dåligt och jag minns att just den här kvällen/natten så svarade inte jag pga. utmattning och sömnbrist. Det var då hon gjorde det – den natten. Den enda gången jag inte svarade. Skuldkänslorna och sveket jag kände inför mig själv var inte nådigt. Kan känna av det än idag trots att det är många år sedan nu. Hur jag inte fanns där när hon behövde mig som allra mest. Hur går man vidare från det? Hade verkligen med hela mitt hjärta önskat att hon hade berättat för mig om hennes självmordstankar. Är övertygad om att det hade skapat ett starkare band mellan oss. Och jag hade orkat stötta henne ännu mer än vad jag gjorde. Hur hon hade berättat om sina tankar hade för mig inte spelat någon roll. Bara att hon förmedlat det hade räckt.

    Kram!

Visar 2 inlägg - 1 till 2 (av 2 totalt)
1

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.