Jag har bara berättat om mina självmordstankar för min terapeut (för att han frågade mig rakt ut, och för att jag litar på honom). Men det känns inte som att det räcker, utan jag funderar på ifall jag borde söka hjälp av mina nära och kära, nu när jag mår så dåligt som jag gör. Det är det man brukar läsa om att man ”ska” göra. Men det känns så stort och skrämmande att berätta. Jag vill inte vara en börda för dem. De har ju sina egna bekymmer. Jag vet själv oron man bär på när en vän har självmordstankar under en längre tid.
En del av mig skulle vilja fråga mina vänner och familj ifall de skulle sakna mig om jag försvann, och varför de skulle gör det. Bara så jag kan känna lite mer mening med att stanna kvar. Men det känns också som en sån grej som är ”omöjlig” att prata om.
Och på tal om att söka hjälp, när ”kan” man söka hjälp hos psykakuten? Jag har fått uppfattningen av att man bara ska söka sig dit när man har en konkret plan att ta sitt liv. Vad gör man när man regelbundet känner att man bara vill dö för att få slut på lidandet, när man inte planerar att göra någonting åt det just då? Kan man ens få hjälp?
