Hur mycket skall man behöva kämpa?!

[Yellow Pevihy]

Hej,

Är en man runt 40, och jag är inne i en sån djup livskris nu så jag vet inte riktigt vad jag skall ta mig till.

För ett halvår sedan lämnade min dåvarande sambo mig efter 12 år och två barn ihop. På dagen, helt abrupt. Hennes förklaring var att hon inte älskade mig längre, vilket jag i sak inte kan säga ngt om.

Men jag känner nu att jag inte vet om jag kommer klara av det här. Anledningen till det är att jag bara känner en hopplöshet inför allt. Min ‘mamma’, som jag avsagt mig kontakten med, hade riktigt dåliga val av män när jag var liten. Det var karlar som drog (min ‘pappa’), karlar som slogs (mina småsyskons ‘pappa’), män som stal från idrottsföreningen han satt i styrelsen för därför att jag var aktiv i föreningen. Den sista hon hakade ihop med var det som gjorde att jag avsade mig kontakt med henne. Hon skötte sin otrohetsaffär så jävla illa, både gentemot ‘mannen som stal’ och mot oss barn så det gick liksom inte längre. Vid det här laget var jag i gymnasiet, en hyfsad student med okej betyg. Sökte och fick göra värnplikten, och mitt under den briserade bomben att ‘mannen som stal’ blev anklagad av min lillasyster för övergrepp när hon var liten. Det låter superhemskt, men det som jag tyckte var jobbigast var att jag inte visste vem jag kunde lita på i den soppan. Min lillasyster är väldigt speciell med ett extremt stort uppmärksamhetsbehov. Det jag kom fram till i slutändan var att jag inte kunde avgöra vem som for med osanning eller inte, så jag tog ingens parti. Klarade mog igenom lumpen med hjälp av några vänner jag kunde avlasta mig mot. När jag sen kom hem så fick jag under en period bo hos min storebror innan jag kunde hitta min egen lägenhet. Fick jobb, klarade mig bra, hade några förhållanden, umgicka mkt med vänner. De närmaste fick höra hur min barndom och mina ungdomsår varit, och jag bär fortfarande med stolthet att de tyckte att jag var stark som tagit mig igenom det hela utan att brista eller spåra ur.

Spola fram några år, sedan träffade jag Henne. Vi klickade direkt. Hon flyttade i princip in till mig direkt, det kändes så naturligt. Vi hade roligt ihop, våra vånner tyckte om varandra. Där jag alltid hittat fel och brister hos andra var hon för mig helt perfekt. Och det var ömsesidigt!

Hon hade också haft en lite tuffare barndom med en psykiskt sjuk mamma, men de hade ännu kontakt och hennes pappa är en underbar man.

Efter några år gick det så som det brukar, och vår första son kom. Lyckan för oss båda var total, även om pojken hade kolik och det var tufft i början. Hennes mor gick bort i en tragisk medicinöverdos kort därpå. Något som jag vet tog hårt på henne, men vi var uppe i småbarnslivet och hanterade det efter bästa förmåga. Hon pluggade ett par år, det funkade bra. Sedan kom vår nästa son, och tyvärr dog vårt samliv lite då. Jag har alltid varit drivande i samlivet, men hon har flera gånger också sagt att hon uppskattar det. Nu dog gensvaret rätt abrupt, men vi försökte ändå. Annars jobbade vi på, var föräldralediga och pusslade med flerbarnslivet. Gällande samlivet tänke jag, och fick höra av vänner, att det är så under småbarnsåren. Sen kom pandemin, och sen är vi framme vid i somras.

Jag var iväg på en jobbresa. Innan jag åkte hade vi kikat på en radhuslägenhet som vi funderade på att köpa, något vi drömt om i flera år. Jag såg fram emot en mer normal sommar, ett evt radhusköp och en generell omstart av livet. Barnen börjar bli stora och vi har gått igenom den större delen av det ansträngande småbarnslivet. Jag känner verkligen att livet är på väg att kickstarta igen efter allt.

Kommer hem från jobbresan, vilket är min första semesterdag, och då släpper hon bomben. Rätt av bara. Lämnar mig på dagen med orden ‘jag älskar dig inte längre’. Inget mer. Ingen förklaring, inget alls. Bara det.

Jag grät mig igenom hela sommaren. Barnen fick vara tre dagar i stöten hos vardera oss. Tre dagar höll jag ihop så gott jag kunde, men så fort hon klev ut genom dörren med dom bröt jag ihop till en liten våt fläck på golvet.

Vi försökte prata ett par gånger. Jag har varit arg när vi har pratat. Jag har varit ledsen. Jag har varit inkännande och försökt se det från hennes perspektiv. Men hon blir i praktiken bara arg på mig när jag försöker få något svar. Har jag gjort något fel? Har du träffat någon annan? Kan vi gå och prata med någon? Jag får inget mer ur henne än att hon inte älskar mig på det sättet längre och att ingen terapi kommer ändra på det.

Efter sommaren kunde jag ta mig samman lite och jag försökte skrapa ihop lite av livet igen. Skaffade en ny lägenhet, ordnade med jobbet så vi kunde lösa varannan vecka. Gick till en familjeterapeut och fick hjälp med mina egna tankar och känslor. Det kändes periodvis supertungt, periodvis lite lättare.

Ikväll kom en riktig dipp. Har varit låg på jobbet. Började grina i bilen på vägen hem. Har grinat oavbrutet sedan dess.

Just nu känner jag bara en hopplöshet. Jag är en ärlig kille i det mesta. Jag är rak. Jag försöker göra rätt för mig, och jag uppfostrar mina barn så med. Man skall vara snäll, man skall tänka på andra. Jag slåss inte, jag dricker sällan (även om jag tycker om ett glas vin till god mat). Jag tar inga droger, jag har aldrig varit otrogen mot exet. Jag när inga rasistiska tendenser, eller homofoba. Jag är stolt över var jag tagit mig i livet efter den knackiga starten, och jag kan bli gråtmild över hur fina mina pojkar är.

Men ikväll känner jag bara att, var har det tagit mig? Det spelar ingen som helst roll vad jag tycker och tänker, hur snäll och rättskaffens jag är, att mina vänner tycker att jag är en schysst, kul kille som trots allt blivit en klok person. Att det inte lönar sig att vara schysst och vilja göra rätt för sig har jag förlikat mig med. Det är idioterna som fifflar med skatten, lurar människor på pengar och beter sig vidrigt som oftast lyckas bäst här i världen. Skit i det, har jag tänkt, för jag och min numera före detta livslamrat hade skapat vår egen värld där vi hade det fint. Trots all skit som vi båda gått igenom så hade vi båda lyckats att göra resan därifrån till ett stadigt liv med bra jobb, tryggt boende, fina pojkar som skulle få en fin barndom till skillnad från oss. Vi hade tagit oss igenom sorger och bedrövelser, och nu var vi där allt skulle börja bära frukt.

Pang!

Nu står jag här själv och skär mig på skärvorna av det. Jag står med sorg upp till halsen och kan inte ta in att det slutar så här? Jag ser bara en stor, mörk vägg framför mig, där det förut fanns en ljus tunnel. Och jag vet inte ens vad jag gjort för fel. ‘Inget’, blir svaret när jag frågar. Du är en underbar pappa till barnen, och jag är så tacksam för det vi haft, säger hon.

Jag känner mig så otroligt sårad, sviken, lurad och uppgiven.

Jag kommer klara det här med, om inte annat så för barnens skull. Men hur länge skall man behöva kämpa? Skall det vara så här, livet? En lång rad med besvikelser, rätt in i ålderdomen och döden? Bara käftsmäll på käftsmäll tills kroppen ger upp? Jag är så avig nu så jag är arg på henne, och har samtidigt skamkänslor för att jag är arg. Får jag ens vara arg? Tydligen inte enligt henne, för då blir hon arg på mig som inte har förståelse för henne. Ledsen och besviken får jag tydligen vara, men jag får inte ifrågasätta hennes beslut eller fråga VARFÖR, för då lägger jag tydligen jättemycket ansvar på henne för att förklara sig. Jaa? Är det kanske inte rimligt att iaf vilja ha en förklaring till varför man kastar 12 år, en man och två söners liv på ända?

Jag vet inte. Behövde skriva av mig lite. Kommentera om ni har lust.

 

<3 Förståerligt att du mår jättedåligt i det här och att du förstås behöver en djupare förklaring av din fd. partner för att hitta ro i dig själv. Det låter extremt kortfattat den lilla förklaringen som hon har angett. Tycker också hon borde kunna öppna sig betydligt mer – för din skull. Liksom peka på när hon började känna såhär. Vilka delar inom sig själv känner hon inte varit tillräckligt fyllda?

Känner även igen mig i dina tankar att man betett sig tjysst genom livet och att det känns oftast så orättvist då att behöva möta så många (oförtjänta) motgångar. Tänker samtidigt att människor som beter sig dåligt får nog ofta betala ett smärtsamt högt pris. Kanske i form av dåligt rykte? Dåligt samvete vid ålderns höst när samvetet kryper ikapp en? En känsla av att inte ha levt upp till sina egna förväntningar om hur man är en bra person? Tror det många gånger kan vara allt annat än en barnlek att få insikter i att man varit förskräcklig ett helt liv. Kanske är det också väldigt nedbrytande att inte ha så mycket värme och kärlek naturligt inom sig? Utan i stället tvingas gå runt på, och ha en inre övertygelse om, att något i ens inre fattas en? Detta slipper du. Och det är din stora styrka i livet låter det som. Bär vidare det med stolthet. Det brukar ge ringar på vattnet. Förstår samtidigt just nu att du behöver få ur dig känslorna som du bär på; “mörka känslor”, liksom.

[Pink Hufehe]

Jag tror också det lönar sig att vara så som du är Yellow pevihy! Det är så starkt att ha en taskig barndom och inte typ välja den kriminella banan ,utan vara snäll och hederlig !  Fortsätt vara som du är trots alla motgångar , det lönar sig nog i längden.

så jobbigt det här med uppbrott ! Paniken man känner när den man vill leva med säger som i MITT fall – ” jag älskade dig så mycket… jag KÄnNER inte så längre.” Jag föll ner i ett svart hål. Vad har JAGgjort??? Liksom. Man har kämpat för att det ska bli bra och så säger ens partner att den inte älskar en längre. Det gör så ont verkligen.

 

[Red Negara]

Jag är en man på 66 år. Jag har varit somatiskt sjuk sedan 2010 då jag fick diagnosen spinal stenos (för trångt i ryggmärgskanalen). Jävulska smärtor. Fick till slut morfintabletter som hjälpte bra mot smärtan men förstörde mitt psyke. 2013 stelopererades jag i ryggen som jag inte blev ett dugg bättre av, snarare sämre. 2015 opererades jag i nacken med lika dåligt resultat, värre egentligen. Efter operationen kunde jag inte räta på nacken och har sedan dess gått och tittat ner i marken. Försöker jag räta på nacken inte en matvarubutik får jag väldigt ont. Efter dessa operationer säger läkarna att det inte finns nåt mer att göra. Jag gick på en smärtmottagning där jag bla fick pröva Fentanylplåster och en dela andra opiater. Jag blev som en pundare. Min sambo gjorde slut och köpte ut mig ur vår lägenhet. Fortsatte på smärtmottagningen där en läkare bl a skrattar e åt mig och åt dom behandlingsform-kan som jag genomgått.  Jag har gjort enstaka misslyckade självmordsförsök och varit intagen på psyk pga av det och även gått på Rosenlunds ångestmottagning. Där fick jag mor bra hjälp men nu har jag fått tillbaks min JÄVLA FÖRBANNADE ÅNGEST och depression TROTS läkemedel mot detta.  Det sista jag fick av smärtmottagningen var Metadon som i börja hjälpte bra, men inte längre. Jag har ätit Metadon i drygt 7 år nu. Jag har försökt att trappa ner men inte nått ända fram s.a.s. För 2,5 år sedan fick jag väldigt besvärligt med min andning i samband med ansträngning och jag fick diagnosen KOL. Det blev flera ambulans utryckningar och inläggning på sjukhus På psyk upptäckte jag att jag hade gått upp 8 kilo. Efter lite utredningar kom man fram till att jag hade en grav aortastenos som behöves opereras inom 1 vecka. Alltså akut enligt thoraxkirurgerna. Operationen skulle ta ca 2 timmar och jag skulls ligga på thoraxintensiven över natten och sedan till vårdavdelning och rehab. Av detta blev det inget. Operationen tog ca 9 timmar och dom hade mkt svårt att få igång mitt hjärta pga av ett slags retlednings block som heter AV block 3. Jag fick pacemaker för att hjärtat skulle fungera. Jag blev kvar på thorax intensiven i nästan 3 veckor. Flera av mina organ hade nästan slutat fungera; hjärtat, njurarna och levern. Som tur var fick läkarna ordning på det och jag fick åka på rehab hem i 3 veckor där jag bl a fick lära mig att gå igen och att använda händerna. Dom funktionerna hade slutat fungera. Jag var ansluten till ASIH (avancerad sjukvård i hemmet) i ca 1 år efter operationen pga av att jag hade hjärtsvikt efter op som det tog tid att få bukt med. Närmare bestämt 1,5 år.

Nu har jag fått besked ang min rygg. De visar sig att det har blivit en försening på flera ställen i ryggmärgskanalen, vilket i sig orsakar smärtor. Men det går inte att göra nåt åt. Detta ledde till att jag återigen har hamnat i depression och suicid tankar. Jag vet precis hur jag ska göra men är för feg att göra det. Men nån gång kanske har jag repat mod till att avsluta mitt sk liv.

<3 Red Negara, så tufft! Skickar dig en stor kram.