Hur mår du idag ?

Tack, jag mår jättebra, hur mår du ?

Så svarar jag varje gång. . . . . .bara en idiot skulle leverera ett ärligt uppriktigt svar som. . . . . jag mår så dåligt, känner mig helt värdelös, tappat all lust för allt, musiken har tystnat, musiken som i hela mitt liv varit mitt syre, är nu tyst.Jag hoppas detta blir mitt sista år. . . Tänk om jag svarade så ? !

Så jag skulle önska att folk slutade fråga, slutade med sina klyschor om ärlighet ock alla-lika-värda-tjafs, för det skapar bara så mycket ensamhet, utanförskap och sorg.

https://youtu.be/4fk2prKnYnI

 

 

 

 

 

Anonym skrev:

Tack, jag mår jättebra, hur mår du ? Så svarar jag varje gång. . . . . .bara en idiot skulle leverera ett ärligt uppriktigt svar som. . . . . jag mår så dåligt, känner mig helt värdelös, tappat all lust för allt, musiken har tystnat, musiken som i hela mitt liv varit mitt syre, är nu tyst.Jag hoppas detta blir mitt sista år. . . Tänk om jag svarade så ? ! Så jag skulle önska att folk slutade fråga, slutade med sina klyschor om ärlighet ock alla-lika-värda-tjafs, för det skapar bara så mycket ensamhet, utanförskap och sorg. https://youtu.be/4fk2prKnYnI

Förstår hur du känner. Jag har hört så många gånger kommentarer i stil med:

– Men varför sa hen aldrig någonting?

– Hen som alltid var så pigg och positiv.

– Hen var inte en sån som jag skulle ha gissat mådde…

– Om hen mådde så dåligt, varför sökte hen inte hjälp?

Ofta efter att någon tagit sitt liv, eller någon uttalat sig i media om hur dåligt de mått psykiskt. Och varje gång tänker jag att kanske hen visst sagt att det inte varit så vidare bra många gånger, men märkt hur svårt det varit för andra att hantera eller svara på. Så hen insåg helt enkelt att det tar mindre energi, känns mindre jobbigt att bara säga att ”Jo, det är väl ok” majoriteten av gångerna någon frågat istället. Eller att det kanske inte är så konstigt att en person ute bland andra människor klistrat på ett leende, fortsatt vara ”vanlig”. För alternativet, att se så låg ut som man ofta känt på insidan, se så hopplös ut som man ofta känt sig. Det hade med all sannolikhet mötts av att de flesta blivit så obekväma, så illa berörda, blivit undvikande. Att det tagit ännu mer energi av den som redan mår mycket dåligt.

Så i den mån det är möjligt så har man (ofta) en front istället som ser ut som vanligt, som ler, som gör vanliga saker, för människor har svårt att hantera när någon inte bara har ett par dåliga dagar eller veckor efter något jobbigt hänt. Utan när det är mer konstant och utan tydliga kopplingar som till ”hens farfar dog nyligen”. Får många erfarenheten att väldigt få orkar eller vill verkligen lyssna, fortsätta finnas där utöver att kommentera i stil med ”försök att tänka positivt, det blir nog bättre snart ska du se”. Och det tär på orken att öppna upp.

Och det där med att varför bad hen inte om hjälp. Sa att den mådde så dåligt. Ja, vad är det som säger att hen inte gjort det. Många gånger, på olika sätt. T.ex. Tim/Avicii som liknande frågor kom upp kring efter han dog. Att män och killar har så svårt att uttrycka om de mår dåligt, och att han skulle bett om hjälp. Förstår inte hur man kan säga det i hans fall med tanke på hur han på många olika sätt stod för hur han mådde psykiskt och bad om stöd i det, som gick att se igen och igen i dokumentären om honom som SVT Play visar. Den visade väl verkligen på att vara ärlig med hur man mår leder inte alltid till att människor som ser och lyssnar reagerar som alla tycks tro och hoppas att de ska göra. Utan leder istället för en hel del till att personen istället kanske bara känner att tydligen så upplevs inte det jag säger som så alarmerande, så allvarligt som jag känner det. Om jag däremot spelar att allt är ok så tycks det gå lättare att finnas här med mig. Så läxan blir kanske för många i sådana situationer att det inte är någon idé att vara för ärlig, försöka få personer att lyssna. Och det är så fruktansvärt jäkla tungt att det ser ut så för så många, efter upprepade försök att förklara hur illa det är.