Hopplös känsla och rädd för mina tankar.

Jag är en 30 årig man, jag har ett bra liv, förutom att jag mår dåligt. Jag hanterar sedan ett par år tillbaka en depression. Jag går en inre kamp mot mina egna tankar. Jag planerar inte att avsluta mitt liv men jag är rädd för att må så dåligt att jag ska vilja det. Det startar i sin tur en ny våg utav ångest och känslor som till slut gör att man ifrågasätter om sina tankar är sanna… Vissa perioder går bättre men för varje gång man har en svacka kommer känslor tillbaka och man får svårt att se att det kommer bli bra igen. Min sambo vet att jag mår dåligt och hjälper till men ibland är man rädd  för att berätta helt och hållet vad man känner, mest för att man skämms och är rädd för hur nära ska reagera. jag skriver här för att jag känner att jag behöver berätta någonstans hur jag verkligen känner utan att skämmas…

 

Hej! Vad bra att du skriver här. Jag förstår att du skäms och blir rädd över det du känner och tänker men det låter inte alls som några ovanliga känslor och tankar, även om det är plågsamma sådana. Har du någon professionell samtalskontakt/går du i terapi? Kram.

Låter väldigt tungt att bära på de här känslorna ensam. Känner med dig! Önskar det vore mindre tabubelagt att ha en depression.

Är nog likadan som du att jag inte heller av olika anledningar kan/vill vara öppen med min omgivning om hur jag mår “på riktigt” och på djupet. T ex hur illa det kan vara ibland och oron att det ska eskalera ytterligare. Förstår verkligen känslor av rädsla för känslor. Det är läskigt att må superdåligt.

Känns som om skammen även kan handla om någon skuld över att ha hamnat i den situationen som man är i. Känner du igen dig i det? Att man är deprimerad och det är typ ens eget fel att man inte kan ta sig ur det? Som en dubbel bestraffning. Oerhört smärtsamt!

Har du dåliga erfarenheter av att prata med din sambo om hur du mår?

Kan du pröva att prata mer om hur du mår med din omgivning? Ta små myrsteg och se om dina känslor av skam och rädslor för dina känslor börjar klinga av något?

Jag har märkt att ju ärligare jag varit desto mer stöd har jag oftast fått också. Tvärtemot än vad jag tror och fasat inför. När jag pratat med folk i min omgivning och visat mig sårbar så märker jag hur andra kan ha reagerat känslomässigt på det. De får lite tårar i ögonen och liknande. Ser oroliga ut. Fast det har känts hemskt att göra så, så tycker jag samtidigt att mina ensamhetskänslor om att ha en depression och skammen att inte klara ta sig ur det har lättat lite. Det har kunnat resultera i att även jag börjat se det orimliga i att skämmas för det jag känner och lider av. Kanske är det fullt rimligt att jag mår asdåligt?

Likadant har hänt i vården. När jag “kapitulerat” i ett samtal med en läkare så har jag fått hjälp. När jag däremot hållit tillbaka och bara hintat om “mitt tillstånd” så har jag inte fått det. Även om jag tror budskapet har gått fram.

Mitt råd är alltså att göra som du gjort här precis: Ventilera det du känner. Våga närma dig att vara mer och mer ärlig? Är ganska så säker på att de där rädslorna för att känna ännu starkare och något som kan upplevas som så skrämmande att det är bortom ens kontroll, även börjar spricka. Det minskar i styrka istället tror jag.

Värme!

Indigo Qugugo skrev:

Hej! Vad bra att du skriver här. Jag förstår att du skäms och blir rädd över det du känner och tänker men det låter inte alls som några ovanliga känslor och tankar, även om det är plågsamma sådana. Har du någon professionell samtalskontakt/går du i terapi? Kram.

 

Jag får hjälp med samtalsterapi och jag har bra stöd. Min familj vet att det är tufft i perioder för mig ibland. Men man är rädd för att berätta helt och hållet vad man känner. Det är också periodvis svårt att tro på det man gör för att det skall bli bättre och utvägen känns då ännu svårare ur det här.

Vad bra att du har en samtalskontakt. Starkt av dig att söka hjälp! Förstår också att terapi inte alltid är lätt och inte heller någon quick fix, och att man i stunden kan ifrågasätta om det hjälper. Det viktiga är att personkemin med samtalskontakten känns bra.

Har du någonting/någon strategi som kan hjälpa dig att fokusera på att ta en dag i taget?

Skickar stor kram till dig.