Hem > Forum > Depression > Hatar du också frågan?

Hatar du också frågan?

Visar 6 inlägg - 1 till 6 (av 6 totalt)
5
  • Hatar du också frågan man alltid får inom vården när man känner sig som värst och är nere på botten. ”Vad vill du ha hjälp med?”

    Jag förstår budskapet att vård inte ska ske över patientens huvud. Att man är en människa och inte en trasig tvättmaskin. Men när man mår riktigt dåligt inom psykisk ohälsa (av  min erfarenhet) så vet man inte vad som är upp eller ner. Som mig så brukar jag dra mig mot destruktiva handlingar och tycka om det när det egentligen är helt fel håll.

    Beroende av lugnande, förlorat livslusten, ångest, skam över det faktum att min sjukdom även förstör för min omgivning. Paniken över hur man ska lösa ekonomisk problem eller äns prata med personal från försäkringskassan, vårdcentral, arbetsgivare m.m

    Ångest över att träffa släktingar, svärföräldrar m.m utan att visa hur illa jag mår på insidan. Kan dom se på mitt rätt så stylade leende att jag överdoserar mediciner, se på min hållning när vi njuter av utsikten på balkongen, trotts att jag bara ser en flashback av hur jag en gång höll i ett liknande räcke högt uppe och övervägde att släppa taget.

    Hatar du också frågan. Vad vill du ha hjälp med?

    Avatar

    Ja jag har fått den frågan många gånger. Men dom kan aldrig fixa så jag får gå i terapi t.ex Många behandlingar får man inte alls om man inte är beredd att fortsätta komma tillbaka till arbete, som det så fint heter. Jag är oförmögen till det. jag kan på min höjd göra några ärenden i veckan och efter det är jag helt slut och måste stanna hemma och lugna mig med något. Ofta blir jag sjuk om för att jag anstränger mig så för att kunna stå ut på färdmedel och bland folk. Ryggen värker fruktansvärt efteråt, jag är yr och astman blir värre och leder till stark ångest när jag inte får luft. Jag orkar knappt hänga upp ytterkläderna när jag kommer hem.Det är flera saker som tillsammans blir ohållbart. Men i vården ser man inte att flera olika ”mindre” problem tillsammans blir till ett stort problem. Dom vill ha en enskild tung diagnos, och det har jag inte. Jag passar inte in. Låter jobbigt att träffa svärföräldrar och familj när du mår så här! Jag träffar aldrig mina svärföräldrar, trivs inte alls med dom. Jag har ingen familj så på ett sätt är det väl skönt att jag inte behöver visa upp någon fasad. Men jag har aktiviteter där jag träffar folk, men det är tillåtande att må dåligt där, iaf på ett av ställena. Att träffa helt välfungerande människor ger mig jätteångest, det blir så tydligt att jag inte lever som man ska. Senast var jag med om det var i december då folk frågade vad jag jobbade med och det verkade som dom trodde att jag jobbade med något spännande eftersom  jag kan prata om mkt olika saker och det gör ofta att folk tror jag är utbildad och har ett bra jobb. Så fort jag börjar prata vill alla veta vad jag jobbar med, jag hatar det..Sen blir dom konfunderade när jag säger att jag är långtidssjukskriven, som att dom aldrig hört någon vara det. Det är lika jobbigt varje gång. Det var inte bättre när jag jobbade heller. Jag orkade bara deltid och jobbet var inte så spännande som andra förväntade sig nästan som dom blev besvikna att jag inte var mer spännande än så…jobb är tydligen hela identiteten för andra! Det är detta som gör att jag inte orkar vara med folk.Det andra är att jag är fattig och inte har råd att följa med på sånt folk har föreslagit för mig. Det är pinsamt att säga ”jag har inte råd”…ingen säger det numera.

    Trådstartaren

    Ja jag har fått den frågan många gånger. Men dom kan aldrig fixa så jag får gå i terapi t.ex Många behandlingar får man inte alls om man inte är beredd att fortsätta komma tillbaka till arbete, som det så fint heter. Jag är oförmögen till det. jag kan på min höjd göra några ärenden i veckan och efter det är jag helt slut och måste stanna hemma och lugna mig med något. Ofta blir jag sjuk om för att jag anstränger mig så för att kunna stå ut på färdmedel och bland folk. Ryggen värker fruktansvärt efteråt, jag är yr och astman blir värre och leder till stark ångest när jag inte får luft. Jag orkar knappt hänga upp ytterkläderna när jag kommer hem.Det är flera saker som tillsammans blir ohållbart. Men i vården ser man inte att flera olika ”mindre” problem tillsammans blir till ett stort problem. Dom vill ha en enskild tung diagnos, och det har jag inte. Jag passar inte in. Låter jobbigt att träffa svärföräldrar och familj när du mår så här! Jag träffar aldrig mina svärföräldrar, trivs inte alls med dom. Jag har ingen familj så på ett sätt är det väl skönt att jag inte behöver visa upp någon fasad. Men jag har aktiviteter där jag träffar folk, men det är tillåtande att må dåligt där, iaf på ett av ställena. Att träffa helt välfungerande människor ger mig jätteångest, det blir så tydligt att jag inte lever som man ska. Senast var jag med om det var i december då folk frågade vad jag jobbade med och det verkade som dom trodde att jag jobbade med något spännande eftersom jag kan prata om mkt olika saker och det gör ofta att folk tror jag är utbildad och har ett bra jobb. Så fort jag börjar prata vill alla veta vad jag jobbar med, jag hatar det..Sen blir dom konfunderade när jag säger att jag är långtidssjukskriven, som att dom aldrig hört någon vara det. Det är lika jobbigt varje gång. Det var inte bättre när jag jobbade heller. Jag orkade bara deltid och jobbet var inte så spännande som andra förväntade sig nästan som dom blev besvikna att jag inte var mer spännande än så…jobb är tydligen hela identiteten för andra! Det är detta som gör att jag inte orkar vara med folk.Det andra är att jag är fattig och inte har råd att följa med på sånt folk har föreslagit för mig. Det är pinsamt att säga ”jag har inte råd”…ingen säger det numera.

    Jag beklagar att du har de jobbigt du också. Ja tyvärr så tycker vården verkligen om att sätta en massa kriterier man måste pricka rätt för att få det man vill ha. Själv har jag en diagnos, men jag förstår precis hur frustrerande det måste vara. Jag har ju själv varit där innan jag fick veta mer. Men precis som du berättar så tror jag väldigt många mår dåligt utan diagnos av just den anledningen att många små problem skapar ett stort kaus. Utmattningsdepression är väl en kortfattad förklaring på det om man nu vill sätta ett namn på det. Det är något som jag ofta får fram och tillbaka. Blir aldrig fri från de speciellt länge. Beror mest på att jag har orimliga krav och gör mer än jag orkar.

    De du sa om att du inte passar in vill jag aldrig att du säger igen för de stämmer inte. Problemet är inte att du inte har någon diagnos, utan på att vårdens resurser och kanske också kunskap fortfarande inte är tillräcklig.

    Ja de är jobbigt att träffa svärföräldrarna. Jag vill verkligen göra bra ifrån mig och vara trevlig, men ibland orkar jag inte hålla min fasad och dom har tyvärr inte stor kunskap av psykisk ohälsa. Dom förstår de inte. Om jag inte följer med eller om jag är hemma från jobbet och min sambo ska förklara för hans mamma så blir alltid svaret att jag har feber. Kanske lättare men de blir ju inte hållbart. Hon har ju börjar ge en massa råd om vitaminer och sånt som jag ska ta för att inte bli sjuk. Så detta med att ljuga fungerar inte i längden.

    Jag förstår känslan att de är jobbigt när man får frågan vad man jobbar med. Men jag tror aldrig någon ser ner på än, det är bara en artighetsfras många gånger tror jag. Grundfrågorna man drar i början av ett samtal. Kanske har dom som frågar social fobi och gör allt för att verka självsäkra. Ta de inte personligt.

    Jag jobbar på lager, det är inte så glamoröst eller något man skulle vara imponerad över. Ganska enformigt men jag måste. Sen är min sambo sjukskriven och har varit länge så de skulle bli tajt om jag blev de me. Jobbar dock bara halvtid men de är de jag klarar just nu.

    Kämpa på kram

    Avatar

    Jag förstår att det blir tajt särskilt om man har lån osv, men jag har sett många som är pensionärer med dålig pension som har villor och även om dom har betalat av lånen så är det ändå dyrt med så stort boende. Mina föräldrar bodde oxå ihop i ett litet hus trots dåliga pensioner.så då borde väl två sjukskrivna klara sig? Jag bor själv och i nuläget går det inte ändra på det. Det är väldigt dyrt att stå för alla kostnader om man lever på existensminimum. Jag har inte alltid till den nyttiga maten jag behöver utan måste köpa sämre mat dom månader jag har andra kostnader. Med gluten överkänslighet blir det extra dyrt har jag märkt.Hm ja jag har förstått att det ingår att fråga vad man jobbar med när man träffar nya människor, men dom nöjer sig inte med mitt svar utan luskar vidare varför jag inte jobbar…en föreslog en jobbcoach hen kände…det var väldigt besvärande. Det var som att det inte dög att man är sjukskriven.  En frågade varför jag inte går på någon rehabilitering. Jag blev helt knäckt av detta i flera dagar. Folk blir väldigt ställda om man inte jobbar. Typ tycker synd om en eller tycker man ska ta sig i kragen. Men bland vissa människor, som själv har det svårt, får jag aldrig dom här reaktionerna. Det är därför det är så svårt att umgås med välfungerande människor även om jag vill. Jag har samma problem med svärföräldrarna som du. Dom har frågat min kille när jag ska börja jobba…Och dom har noll förståelse för att jag mår dåligt. Tror inte dom fattar att deras som mår dåligt heller. Jag skötte mig exemplariskt när jag var där men hörde ändå gliringar, som  min kille berättade om efteråt.Dom är väldigt fixerade vid att man ska ha bra lön. Tycker synd om min kille som hela tiden värderas efter hur mkt han tjänar. Han har blivit helt knäckt av det. Han har en hyfsad lön nu men det verkar som det inte duger, för hans syskon har det bättre ställt eftersom hans syskons partners oxå har hög lön…så dom kan ju leva mkt bättre än oss, köpa hus, bilar  osv …att det är typ synd om min kille att han inte träffade en partner med hyfsad inkomst som alla i hans familj gjort, svårt att förklara men det drabbar ju min kille att jag är fattig. Detta är en sits jag aldrig hört någon annan prata om. Det verkar som dom flesta har ganska lika inkomster eller att båda jobbar. Känner mig ofta dålig för att vi inte kan skaffa hus som vi båda längtar efter. Det skulle på sätt och vis vara enklare om jag träffade en kille som oxå var sjukskriven. Då blir det ju inte en som är sämre och drar ner den andra. I min uppväxt var det bara en som förvärvsarbetade men vi kunde ändå köpa en större bostad. Men idag är det nödvändigt med två heltidsinkomster för att klara av samma sak. Jag jobbade deltid när vi träffades men lönen var så låg att vi fick inte låna till en bostad, så vi la ner det projektet.

    100%. ibland kan man inte ens beskriva vad problemet är. jag antar att det är en av mina största obstacles. man önskar att de professionella skulle veta vad man gör med en människa som mår så dåligt att man inte kan tänka klart längre.

    jag kan inte beskriva med ord hur jag känner ibland. det är helt omöjligt att tänka ur ett större perspektiv och försöka komma på lösningar själv då¨. man är helt fast i ett mörkt hål och kan inte se någonting och kan inte ta sig ur det.

    Trådstartaren

    100%. ibland kan man inte ens beskriva vad problemet är. jag antar att det är en av mina största obstacles. man önskar att de professionella skulle veta vad man gör med en människa som mår så dåligt att man inte kan tänka klart längre. jag kan inte beskriva med ord hur jag känner ibland. det är helt omöjligt att tänka ur ett större perspektiv och försöka komma på lösningar själv då¨. man är helt fast i ett mörkt hål och kan inte se någonting och kan inte ta sig ur det.

    Precis. Man vill att dom ska göra en bedömning om vad man behöver, är de inte deras jobb. Om man brutit foten t.ex, då är de ju ingen som frågar hur vill du ha de lagat. Dom bara gör sitt jobb på en gång.

    Precis som du säger så tänker man inte klart riktigt, man ser bara de negativa sidorna av sitt liv och har inget förnuft för att göra kloka beslut. Jag tycker de är bättre om vården  erbjuder de alternativ av behandling dom tycker passar bäst och frågan blir istället om de känns okey.

Visar 6 inlägg - 1 till 6 (av 6 totalt)
5

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.

Vi har gjort en säkerhetsuppdatering på Mind forum som innebär att logga in-förfarandet har ändrats. Du kommer i samband med att du loggar in få ditt lösenord skickat via e-mail.