Jag förlorade min förälder och därefter gick hela mitt liv utför. Jag blev vän med fel människor som utnyttjade mig när jag var som svagast. En ”vän” fick mig ner i drogträsket, jag hade dålig ekonomi så för att få pengar till droger så sålde min vän och jag mig till män och precis innan själva sexakten skulle börja så kom han in och kastade ut dem. När jag vågade säga ifrån att jag inte ville mer så förlorade jag den ”vännen” och blev drogfri på egen hand. Jag blev utsatt för två våldtäkter på kort tid, jag levde med uppfattningen om att det enda jag dög till var att ha sex med så det blev mitt självskadebeteende så däribland dömdes jag av vänner.
Några år senare började jag må bättre, träffade min flickvän och började satsa på livet. Valde att lämna Borås där jag är uppväxt för att flytta till henne, och alla sa dem var glada för min skull men nu när jag flyttat så är det som om att jag inte fanns. Jag har inte fått frågan en enda gång hur jag mår eller hur jag trivs av mina syskon på 1 år. Och jag börjar tvivla på om jag förtjänar att må bra när andra människor inte kan glädjas åt när jag lyckas med någonting.
