Hem > Forum > Depression > För långt för att jag finns.

För långt för att jag finns.

Visar 2 inlägg - 1 till 2 (av 2 totalt)
1
  • Det känns som att jag tar för mycket plats.
    Att jag inte är värda att leva.
    Att världen hade varit bättre utan mig.
    I bland vill jag bara ge upp.
    Jag förtjänar inte må bra eller dåligt för den delen.

    Hade någon annan skriva detta.
    Hade jag svart att det är bra att den del med sig. Och att alla förtjänar att finnas.

    Men när det gäller mig så är det inte lika enkelt.
    Det känns bra att tar onödigt med plats här och i samhället.

    I natt så chattade jag med självmårdslinjen.
    Och då kändes det som att det tog plats för någon annan. Men efter jag chatta de med hen om att jag vill ta mitt liv så mådde jag bättre. Och hen skrev att det var bara att kontakde dem.

    Varför är det så änkelt att hjälpa andra och ge dem råd.
    Men när det gäller mig så är det så svårt att följa sina egna råd.
    För det känns som jag bara i vägen.

    För att självkänsla, självmedkänsla, självomtankt, respekt och självförlåtelse för oss är svårt.

    Att inse sitt värde för att vi getts liv. Vi är, vi existerar och de gör oss värdefulla, unika, älskade och förlåtna.

    Ja vi tar plats. Ja vi förtjänar inte alltid platsen. Men vi kan göra något litet med mycket kärlek för ossjälv och varandra. Tillsammans

    Du är inte ensam o du är värdefull
    O när du tvivlar, vänd dig till chatten igen ❤

Visar 2 inlägg - 1 till 2 (av 2 totalt)
1

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.