Okej jag känner mig nästan inte som om jag har någon ork att skriva detta men jag ger det ett försök antar jag
Jag påbörjade ett självmordsförsök i onsdags
Jag har alltid trott att något sagolikt ska hända som får mig att inse att det inte är rätt och får mig att upptäcka en kärlek för livet
Men även om jag bestämde mig för att inte fullborda det just där och då så mår jag fortfarande lika dåligt
Jag ser tillbaka på perioder jag mått dåligt tidigare och finner på något sätt tröst i det för jag mådde så mycket bättre då än jag mår nu
Och jag undrar egentligen vad som räknas som att “må dåligt” och just nu är det som om jag försöker bevisa för mig själv att det är illa, jag utmanar mig själv, för att se hur mycket jag kan skada mig själv och på hur många nya sätt, hur länge jag kan vänta med att svara på vänners meddelanden, hur länge jag kan ligga kvar i sängen, hur länge jag kan gå utan vatten och mat eller utan att duscha eller hur tidigt på dagen jag kan börja dricka. Hela tiden mer och mer.
Jag vill fortfarande ta mitt liv.
Jag skymtar små små ljusglimtar någonstans långt borta
Men jag orkar inte göra det som krävs för att ändra på min situation. Det är så mycket som behöver fixas och jag kan bara inte. Jag kan inte vara menad att leva för jag passar bara inte in här, för att leva behöver man göra saker och jag är oförmögen att göra saker, att fixa och jobba och göra ärenden.
Jag orkar inte göra någonting.
Och det som suger mest är att jag nästan alltid mått såhär. Det har inte alltid yttrat sig riktigt såhär illa, men mörkret har alltid funnits där i mig. Jag är 21.
Och just nu är det också som om jag försöker fånga det där mörkret för att bevisa för omvärlden och för mig själv att det finns där. Jag har gett upp och det är ett medvetet val. Jag vill må dåligt. För jag vill inte längre ljuga, vill inte längre låtsas!
Jag utmanar mig även i att se hur galen jag kan bli. Kan jag hacka hål i madrassen med min kniv, välta omkull skåpet?
