Falla tillbaka i gamla tankebanor

Inget känns egentligen fel, men samtidigt är inget rätt. För många år sen skadade jag mig själv men lyckades sluta med det, sökte vid fler tillfällen hjälp och hittade till sist en som kunde hjälpa mig att få tankarna på rätt spår. Och det har nu gått några år sen dess utan att jag egentligen mått dåligt. Jag fick ordning på livet, kom in på skolan jag ville in på och går sakta men säkert mot de mål jag satt upp för mig själv.

Men den senaste tiden har det gått utför, och det är egentligen inget som har ändrats i mitt. Men jag sitter ofta med en klump i halsen utan anledning, gråter mig ofta till sömns utan att jag ens vet varför. Det börjar bli mer och mer frestande att börja skada mig själv igen fast jag inte vill.

Jag vet att jag nog egentligen borde söka hjälp igen, men var ska jag söka hjälp? När jag inte ens vet vad som är fel. Behöver jag mediciner eller behöver jag någon att prata med? Jag vet inte om jag egentligen vill prata med någon, jag vet inte vad jag behöver prata om.

<b>Hej!</b>

Går själv igenom samma sak och känner att jag inte kan söka hjälp. Det blir för mig som att gå till doktorn och säga att man har ont och doktorn frågar vart, då kan man ju inte säga jag vet inte.

 

Men har du någon vän eller närstående att vända dig till? Det kan vara bra så fort som möjligt prata med någon innan du faller ner igen.

Kommer prenumerera på det här så kommer svara på ditt svar om du svarar på detta Hahah ❤️

//KRAM

Precis så känner jag med, inget är fel så hur talar om vad som är fel?

Jag har en person jag kan prata med, men samtidigt känns som jag inte kan prata med henne heller för sist jag gjorde det började hon gråta och jag vill inte utsätta henne för det igen. Men hon vet hur jag mår i alla fall.

Anonym skrev:

Precis så känner jag med, inget är fel så hur talar om vad som är fel? Jag har en person jag kan prata med, men samtidigt känns som jag inte kan prata med henne heller för sist jag gjorde det började hon gråta och jag vill inte utsätta henne för det igen. Men hon vet hur jag mår i alla fall.

Det där e jobbigt när man har någon att prata med men den har svårt att förstå. Många som inte har upplevt riktig jävla ångest har ingen aning om hur det är och kan därför ofta ha svårt att förstå den där smärtan som finns innuti.

Själv har jag förstört många relationer genom att nämna hur jag mår heh..

Själv utifrån mitt perspektiv på mina egna tankar och mitt eget mående så känns det nästan som att jag vill att något hemskt ska hända så jag har en anledning till att må dåligt. Hur är det för dig?

 

//Kram

Anonym skrev:

Det där e jobbigt när man har någon att prata med men den har svårt att förstå. Många som inte har upplevt riktig jävla ångest har ingen aning om hur det är och kan därför ofta ha svårt att förstå den där smärtan som finns innuti. Själv har jag förstört många relationer genom att nämna hur jag mår heh.. Själv utifrån mitt perspektiv på mina egna tankar och mitt eget mående så känns det nästan som att jag vill att något hemskt ska hända så jag har en anledning till att må dåligt. Hur är det för dig? //Kram

 

Jag tror det är just för att hon förstår som det gör det jobbigt, hon har själv sina problem så hon vet.

Jag brukar inte nämna hur jag mår för andra för det känns som att de börjar se på mig annorlunda och börjar behandla mig annorlunda, så istället drar jag mig undan och håller mig för mig själv vilket såklart leder till att man glider ifrån dem istället. Det har varit så många gånger som jag trott att någon varit en nära vän till mig men så har de istället hittat någon annan som är roligare att umgås med eller så har jag aldrig varit deras närmaste. Så man vill inte längre släppa folk för nära inpå för de kommer ändå försvinna efter ett tag.

Det är många gånger jag tänkt på hur det skulle vara om man råkade ut för något riktigt hemskt så man faktiskt har en anledning att må såhär ja. För händer något hemskt så kan man, och får man må dåligt utan att ha dåligt samvete. Men jag vill inte att något ska hända, för varför skulle jag vilja att något hemskt ska hända? Men man hade haft en anledning då iaf.

Kram

Anonym skrev:

Jag tror det är just för att hon förstår som det gör det jobbigt, hon har själv sina problem så hon vet. Jag brukar inte nämna hur jag mår för andra för det känns som att de börjar se på mig annorlunda och börjar behandla mig annorlunda, så istället drar jag mig undan och håller mig för mig själv vilket såklart leder till att man glider ifrån dem istället. Det har varit så många gånger som jag trott att någon varit en nära vän till mig men så har de istället hittat någon annan som är roligare att umgås med eller så har jag aldrig varit deras närmaste. Så man vill inte längre släppa folk för nära inpå för de kommer ändå försvinna efter ett tag. Det är många gånger jag tänkt på hur det skulle vara om man råkade ut för något riktigt hemskt så man faktiskt har en anledning att må såhär ja. För händer något hemskt så kan man, och får man må dåligt utan att ha dåligt samvete. Men jag vill inte att något ska hända, för varför skulle jag vilja att något hemskt ska hända? Men man hade haft en anledning då iaf. Kram

Relaterar i allt du skriver. Så fort man ens nämner att man mår som man mår då blir man en “speciell” person som är lite mer “känslig” än alla andra.

Samhället idag är helt uppbyggt av normer som säger att man måste ha vissa grejer och även må på ett visst sätt. Är man inte glad och uppåt då är man konstig. Därför själv så när jag är med andra är masken med leendet på, men så fort jag kommer hem så brister allt.

Är lite avis på att du har någon som förstår dig Hahah själv har jag ingen.

 

//kram

Anonym skrev:

Relaterar i allt du skriver. Så fort man ens nämner att man mår som man mår då blir man en ”speciell” person som är lite mer ”känslig” än alla andra. Samhället idag är helt uppbyggt av normer som säger att man måste ha vissa grejer och även må på ett visst sätt. Är man inte glad och uppåt då är man konstig. Därför själv så när jag är med andra är masken med leendet på, men så fort jag kommer hem så brister allt. Är lite avis på att du har någon som förstår dig Hahah själv har jag ingen. //kram

 

Det var mycket av det som min kurator fick hjälpa mig med, för jag hade fastnat i att jag var tvungen att vara på ett visst sätt för att folk skulle gilla mig och jag klarade inte av det utan låg alltid och ältade allt som jag sagt och gjort som var fel så fort jag hade umgåtts med människor. Jag är jag, och gillar inte folk mig behöver de inte umgås med mig. Men det tog tid att få mig att börja tänka så. Men även om jag vet hur jag ska tänka, eller hur man nu ska uttrycka det, så hjälper det inte. Jag gillar inte att känna mig ensam bland människor. Även om jag föredrar ensamhet så gillar jag inte att vara ensam ändå (jag vet hur bakvänt det är).

Jag är väldigt glad att jag har henne med, vet inte vad jag skulle göra utan henne. Men även om jag bara är en främling på ett forum så lyssnar jag gärna om du behöver prata. Vet hur det är att stå ensam med tankar som inte vill försvinna, och det gör så mycket att ha någon att prata med som lyssnar, så jag lyssnar. Även om det känns som obetydligt så lyssnar jag alltid.

Anonym skrev:

Det var mycket av det som min kurator fick hjälpa mig med, för jag hade fastnat i att jag var tvungen att vara på ett visst sätt för att folk skulle gilla mig och jag klarade inte av det utan låg alltid och ältade allt som jag sagt och gjort som var fel så fort jag hade umgåtts med människor. Jag är jag, och gillar inte folk mig behöver de inte umgås med mig. Men det tog tid att få mig att börja tänka så. Men även om jag vet hur jag ska tänka, eller hur man nu ska uttrycka det, så hjälper det inte. Jag gillar inte att känna mig ensam bland människor. Även om jag föredrar ensamhet så gillar jag inte att vara ensam ändå (jag vet hur bakvänt det är). Jag är väldigt glad att jag har henne med, vet inte vad jag skulle göra utan henne. Men även om jag bara är en främling på ett forum så lyssnar jag gärna om du behöver prata. Vet hur det är att stå ensam med tankar som inte vill försvinna, och det gör så mycket att ha någon att prata med som lyssnar, så jag lyssnar. Även om det känns som obetydligt så lyssnar jag alltid.

 

Förstår precis det här med att man föredrar ensamhet men vill ändå ha någon som man kan ringa om ensamheten är för stor. Är precis lika dan Hahah. Dock har jag ingen att ringa i den situationen heh..

Även fast du är en främling i ett forum som igentligen inte vet ett endaste om mig, så skulle du nog förstå mig bättre än någon som inte har varit eller ens stött på detta kletet. För ångesten är som ett klet hur mycket man än duschar försvinner den inte utan finns där ändå. Börjar bli relativt irriterande att inte få vara glad nån gång nu hahah

 

//kram

 

Anonym skrev:

Förstår precis det här med att man föredrar ensamhet men vill ändå ha någon som man kan ringa om ensamheten är för stor. Är precis lika dan Hahah. Dock har jag ingen att ringa i den situationen heh.. Även fast du är en främling i ett forum som igentligen inte vet ett endaste om mig, så skulle du nog förstå mig bättre än någon som inte har varit eller ens stött på detta kletet. För ångesten är som ett klet hur mycket man än duschar försvinner den inte utan finns där ändå. Börjar bli relativt irriterande att inte få vara glad nån gång nu hahah //kram

Det är nog så att man behöver ha levt det för att förstå det, så det är nog därför jag och min vän förstår varandra så bra för vi har båda våra problem.