Hem > Forum > Depression > Extrem barnlängtan, men mår dåligt i smyg.

Extrem barnlängtan, men mår dåligt i smyg.

Visar 7 inlägg - 1 till 7 (av 7 totalt)
6
  • Livet känns över lag väldig svårt, samtidigt som jag någon stans inte borde klaga. (Som man alltid fått lärt sig). Jag har i hela mitt vuxna liv längtat efter barn, alltså jag längtar så det gör ont i bröstet och vill bara grina av tanken på att min sambo inte vill samma som mig. Min psykiska hälsa blir sämre för varje månad. Men allting försöker jag dölja för min sambo och dom få ”vänner” som finns. Gömmer mig i arbete och hushållssysslor för att slippa tänka och känna efter. När ingen ser sitter jag inlåst i badrummet eller bilen och grinar och undrar vad mitt liv egentligen är värt ?

    Det måste vara en väldigt jobbig sak att behöva hålla inne- en så stark och till viss del väldigt viktig önskan, som är tvärtemot ens livspartners?
    Finns det någon speciell orsak varför din sambo inte vill ha barn? Får en känsla av att du känner en slags tomhet inombords, kan ju även vara den biologiska klockan som gör sig påmind. Det är ju även så att vi är fria människor med en fri vilja, som krockar när någon annan samtidigt påverkar och medverkar till dessa val, det blir som att känna sig bakbunden. Och något man kan ha svårt att foga sig inför. Och när det gäller barn så kan man ju inte ens komma fram till en kompromiss, utan där gäller ju antingen eller… Det är iallafall allvarligt när det gäller ditt psykiska mående, som verkar förvärras. Kan eskalera om man inte får rätt hjälp och stöd. Det är som en nedåtgående trappa, där läget förvärras successivt. Det här med din barnlängtan kan vara en bidragande faktor, men tror även att du inte har det riktiga stödet i din omgivning som du behöver, då du är ledsen och nedstämd i smyg? Bara det kan ju göra att man känner sig som den ensammaste människan på denna jord….Du behöver ventilera dina känslor och tankar, inte stänga det inne. Har du funderat på att prata med din sambo eller någon annan i din närhet hur du mår? Beroende på hur du själv anser din nedstämdhet/ depression har utvecklats kan du även behöva professionell hjälp exempelvis genom läkemedel eller en samtalskontakt. Så där ska du inte behöva ha det. Det är inte att klaga, att berätta att man tappat livsglädjen, det är väldigt angeläget och viktigt.  ♥️

     

     

    Jag har samma problem. Jag och min man har varit gifta i lite över ett år. Han har ett barn sen innan, det var väldigt jobbigt när hon föddes tydligen. Hon har nån kromosonförändring och har varit på sjukhus mycket. Allt är bra nu. Men min man vill inte ha fler barn. Och det förstår jag. Samtidigt som min biologiska klocka gör mig tokig. I perioder stänger jag in mig och gråter. För jag vill så gärna ha barn. Men inför honom och hans barn (som ofta frågar om jag vill bli gravid och få barn) säger jag alltid nej. Att jag inte vill det. Jag och min man pratade om det för ett år sen ungefär. Jag ville verkligen ha barn och trodde inte att han skulle vara så emot det. Men han bröt ihop helt över alla minnen. Så nu vågar jag inte ta upp det alls.

    Känns som ett sorgearbete jag måste ta mig igenom. Sörjer för mitt barn jag aldrig kommer få.

    Så fruktansvärt orättvist! Att jag inte skulle få bestämma det här alls själv. Om jag skulle få bli mamma. Och jag bli så avundsjuk på honom och hans relation med sitt barn. Jag känner att jag bli mer och mer bitter. Och trycker undan både hans barn och honom. För att jag är så sårad. Detta beteende får mig att bara må sämre också, jag känner mig som världens sämsta fru och bonusmamma, irriterad och ledsen hela tiden.

    Och jag har ingen att prata med. Jag har länge tappat kontakt med fler och fler av mina vänner, orkar inte hålla uppe nåt socialt. Han är mitt livs kärlek och jag flyttade till en ny stad pga honom jag känner ingen här och min familj bor på många olika platser.

    På sistone har jag börjat fundera på om jag orkar vara kvar hos honom. Men jag kommer ju aldrig hitta någon annan som honom. Så mina val är som pest eller kolera. Lämna honom som jag älskar så fruktansvärt för att hitta någon annan och ändå kanske inte få barn, eller kanske försöka skaffa barn på egen hand. Eller stanna kvar med honom och helt säkert veta att jag aldrig kommer få barn. Jag vill ju inte lämna honom, jag längtar efter barn pga att jag träffade honom! Det är så himla förvirrande känslor och tankar.

    Jag mår verkligen så fruktansvärt dåligt över det här. Jag är rätt så gammal också (i barnfödaålder mått mätt) vilket är så himla stressande.

    Jag känner att jag inte kan hjälpa dig, men jag förstår sorgen. Hur mycket ska man slåss för det? När ska man ge upp hoppet helt? För hoppet finns ju ändå där, att han kanske kommer ändra sig. Men det gör allt nästan värre. Att hoppas hela tiden, när man egentligen vet att det inte kommer hända. Hur gör man för att släppa dom här tankarna?

    Trådstartaren

    Det måste vara en väldigt jobbig sak att behöva hålla inne- en så stark och till viss del väldigt viktig önskan, som är tvärtemot ens livspartners? Finns det någon speciell orsak varför din sambo inte vill ha barn? Får en känsla av att du känner en slags tomhet inombords, kan ju även vara den biologiska klockan som gör sig påmind. Det är ju även så att vi är fria människor med en fri vilja, som krockar när någon annan samtidigt påverkar och medverkar till dessa val, det blir som att känna sig bakbunden. Och något man kan ha svårt att foga sig inför. Och när det gäller barn så kan man ju inte ens komma fram till en kompromiss, utan där gäller ju antingen eller… Det är iallafall allvarligt när det gäller ditt psykiska mående, som verkar förvärras. Kan eskalera om man inte får rätt hjälp och stöd. Det är som en nedåtgående trappa, där läget förvärras successivt. Det här med din barnlängtan kan vara en bidragande faktor, men tror även att du inte har det riktiga stödet i din omgivning som du behöver, då du är ledsen och nedstämd i smyg? Bara det kan ju göra att man känner sig som den ensammaste människan på denna jord….Du behöver ventilera dina känslor och tankar, inte stänga det inne. Har du funderat på att prata med din sambo eller någon annan i din närhet hur du mår? Beroende på hur du själv anser din nedstämdhet/ depression har utvecklats kan du även behöva professionell hjälp exempelvis genom läkemedel eller en samtalskontakt. Så där ska du inte behöva ha det. Det är inte att klaga, att berätta att man tappat livsglädjen, det är väldigt angeläget och viktigt. ♥️

    Trådstartaren

    Sambon vill inte ha barn pga sina egna intressen då aldrig kommer få gå först igen. Berättade tidigt i vår relation vad jag kände kring barn, men nu tycks allt vara totalt nej. Att du skriver att man känner sig som denne ensammaste människa på jorden är så rätt, så det känns varje dag. Menar, vem ska man klaga till ? Inget kan göra saken till det bättre i alla fall. Känns alltid som att alla andras liv är viktigare, ens eget liv står på något vis sist i allt. För man är mindre viktigt

    Trådstartaren

    Jag har samma problem. Jag och min man har varit gifta i lite över ett år. Han har ett barn sen innan, det var väldigt jobbigt när hon föddes tydligen. Hon har nån kromosonförändring och har varit på sjukhus mycket. Allt är bra nu. Men min man vill inte ha fler barn. Och det förstår jag. Samtidigt som min biologiska klocka gör mig tokig. I perioder stänger jag in mig och gråter. För jag vill så gärna ha barn. Men inför honom och hans barn (som ofta frågar om jag vill bli gravid och få barn) säger jag alltid nej. Att jag inte vill det. Jag och min man pratade om det för ett år sen ungefär. Jag ville verkligen ha barn och trodde inte att han skulle vara så emot det. Men han bröt ihop helt över alla minnen. Så nu vågar jag inte ta upp det alls. Känns som ett sorgearbete jag måste ta mig igenom. Sörjer för mitt barn jag aldrig kommer få. Så fruktansvärt orättvist! Att jag inte skulle få bestämma det här alls själv. Om jag skulle få bli mamma. Och jag bli så avundsjuk på honom och hans relation med sitt barn. Jag känner att jag bli mer och mer bitter. Och trycker undan både hans barn och honom. För att jag är så sårad. Detta beteende får mig att bara må sämre också, jag känner mig som världens sämsta fru och bonusmamma, irriterad och ledsen hela tiden. Och jag har ingen att prata med. Jag har länge tappat kontakt med fler och fler av mina vänner, orkar inte hålla uppe nåt socialt. Han är mitt livs kärlek och jag flyttade till en ny stad pga honom jag känner ingen här och min familj bor på många olika platser. På sistone har jag börjat fundera på om jag orkar vara kvar hos honom. Men jag kommer ju aldrig hitta någon annan som honom. Så mina val är som pest eller kolera. Lämna honom som jag älskar så fruktansvärt för att hitta någon annan och ändå kanske inte få barn, eller kanske försöka skaffa barn på egen hand. Eller stanna kvar med honom och helt säkert veta att jag aldrig kommer få barn. Jag vill ju inte lämna honom, jag längtar efter barn pga att jag träffade honom! Det är så himla förvirrande känslor och tankar. Jag mår verkligen så fruktansvärt dåligt över det här. Jag är rätt så gammal också (i barnfödaålder mått mätt) vilket är så himla stressande. Jag känner att jag inte kan hjälpa dig, men jag förstår sorgen. Hur mycket ska man slåss för det? När ska man ge upp hoppet helt? För hoppet finns ju ändå där, att han kanske kommer ändra sig. Men det gör allt nästan värre. Att hoppas hela tiden, när man egentligen vet att det inte kommer hända. Hur gör man för att släppa dom här tankarna?

    Trådstartaren

    Tack för att du delar med dig, mycket i det du skriver kan jag känna igen mig i. Känslor, tankar och tomheten. Undrar också hur mycket man ska stå i och kämpa för, när ska man ge upp hoppet om barn och allt man önskat sig så länge?
    Frågorna är många, inombords. Men ingen av frågorna kan jag ge några svar, det ekar bara tomt. Har också människor i omgivningen som frågar om vi inte ska ha barn. Jag lossas att jag tycker det är lugnt att vänta, var sak har sin tid säger jag mest.
    Även jag har haft tankar på att lämna relationen, men till vad kommer jag att hitta efter denna relation? Annars är min sambo den bästa man kan tänka sig, med hjärtat på rätta stället och allt man kan önska sig. Bara en väldigt stor pusselbit som saknas…

     

Visar 7 inlägg - 1 till 7 (av 7 totalt)
6

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.