I staden där jag bor finns en centralt belgen sjö. Den omges av ett fem kilometer långt motionsstråk där Huvudloppet, anordnat av Attention, gick av stapeln för några veckor sedan.
Jag fattar precis att idag kan vara en förbannad jävla helvetesdag. Jag förstår att det är den allra vackraste av sensommardagar enbart gör att allt som redan är piss blir sjutton resor värre. Och nej, det kommer inte bli bättre av en promenad och lite sol, eller jo, klart det kommer bli det MEN HUR ska det gå till? Att resa sig från sängen och dra ner rullgardinen för att stänga ute den förbannade solen är ett projekt på tok för stort för att ta sig an. Jag fattar på riktigt. Jag har varit i samma bottenlösa dy.
Men Den dagen som livet känns ett halvt myrsteg närmare. Fånga den jäveln. Sök hjälp. Våga skicka ett sms till någon i din telefonbok. Dra upp rullgardinen och kanske till och med öppna fönstret. Smaka på ett andetag. Jag hoppas att du orkar börja om trots bakslagen. Jag hoppas att de lite mindre dåliga dagarna blir fler. Jag hoppas du hittar din livboj.
Jag hoppas du kommer nästa år. Du som kämpar med npf, psykisk ohälsa eller något helt annat. Du som kämpar med någon i din omgivning som kämpar. Eller du som stått 3,5 år i kö för en utredning. Bara kom. Spring, gå, rulla, kryp. Du får medalj. Inte för din tid utan för att du stiger upp ur sängen, drar upp rullgardinen, klär på dig, swishar valfri summa och dyker upp. Jag vet hur mycket du förtjänar den medaljen.
Jag vet oxå hur nära avgrunden jag själv alltid är. Det ger mig svindel att titta ner medan jag joggar där, femton centimeter från kanten. Helst undviker jag att titta ner, låtsas som att ett felsteg INTE kan få mig att rasa. Men det händer, kanske föregås av ett varsel, kanske när jag minst anar det. Jag skulle behöva resa mig från soffan, äta någonting, duscha och sedan gå och lägga mig i sängen för natten. Jag är inte korkad. Men det går inte. Det går inte.
Drömmer att jag står i duschen och att iskallt vatten sköljer över mig. Vaknar till för att konstatera att jag ligger kvar på soffan. Ingen filt. Kinderna är stela av torkade salta rännilar. Hela kroppen värker av ångest och köld. Hela dagens åtagande är inställda pga bristande intresse. Jag längtar till kvällen, tills det är legitimt att få sova igen. Idag blir det inget varv runt sjön.
