Redan 1994 så gjorde jag och några vänner ett försök att begå ett kollektivt självmord genom att stå på ett tågspår.
Fulla, deprimerade och fylld av hat ställde vi oss på spåret. Nyårsafton, på ett tågspår i Norrland. Givetvis kom det aldrig något tåg.
Men oj vad jag önskar idag att det hade kommit ett tåg.
För jag ska vara helt ärlig och säga att jag vill inget hellre än att få dö. Jag har inget kvar att leva för och en bit av mig dog på Östersjön den 28 september 1994. Sen dess har allt gått utför.
Idag är jag sjuk och kan inte då en diagnos.
Det enda jag får är morfin mot smärtorna.
Så nu sitter jag här med närmare 60 oxynorm och runt 100 propavan. Jag har ett hav nära så jag kan lägga mig på en madrass och flyta ut lite och sen ta tabletterna.
Jag får ingen hjälp och jag har massor med vänner som säger sig stödja allehanda organisationer som jobbar med psykisk ohälsa men när det väl gäller så är det ingen som bryr sig.
Aldrig någonsin har jag längtat så mycket efter att få kramas, att få nån att hålla om mig och att få gråta.
Jag har inte gråtit ens när en nära familjemedlem gick bort. För jag är så bra på att hålla fasaden uppe.
Jag har inget att leva för så varför fortsätta?
Jag har under kvällen förberett så mycket jag kan för att det ska vara så enkelt som möjligt för de efterlevande.
Samtidigt undrar jag varför det ska behöva gå så här långt som det gjort utan att samhället agerar…
