Hej.
Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva men jag saknar att få prata med någon. Jag är så ensam och skäms något otroligt över min psykiska ohälsa. Jag har depression, har tappat kontakten med alla mina vänner och lever i en dysfunktionell familj. Mina senaste bilder i mobilkameran har bytts ut från minnen med vänner till bilder på min mammas arm, som är röd och sårig. Min pappa är våldsam och har brutit ner hennes psyke helt. Vår ekonomiska situation är pressad och jag vet inte om jag ska gå ut genom dörren eller fönstret. Orkar inte mer men är så rädd för att lämna. Så där står jag och brottas med mina känslor någonstans i mitten och kommer inte vidare. I mina drömmar lever jag ett fartfyllt liv. I verkligheten ligger jag i sängen och vet inte hur länge jag ska klara av att vara stark. Eller om jag ens är stark. I skolan granskar alla mig som om jag vore livets konstigaste människa. Träffade en gammal vän här om dagen och det första hen sa var “vad gör du nu för tiden?” Kämpar ville jag svara, men jag bollade tillbaka frågan snabbt igen.
Tack till dig som läste det här. Jag behövde bara få ventilera ett par rader.
