Hem > Forum > Depression > Efteråt, när man överlevde!

Efteråt, när man överlevde!

Visar 5 inlägg - 1 till 5 (av 5 totalt)
4
  • Trådstartaren

    Det finns väldigt lite skrivet om vilket bemötande man får efter ett självmordsförsök. Själv hamnade jag på psyket i en vecka och fick medicinering med bl a theralen, ingen pratade med mig, jag fick mina piller, träffade en läkare en gång vid utskrivningen. Ingen remiss eller uppföljning. När jag kom hem låg ett brev från sociala som hade bokat en tid för ett samtal och skrev att om jag inte kom skulle dom göra ett hembesök. Ett hot upplevde jag det som. Nåväl jag gick dit och pratade med en sommarvikarie som skulle sluta arbeta samma dag. Han frågade lite lätt om hur jag mådde? Det var allt, den ordinarie personen skulle återkoppla om nån vecka, sen dess har ingen hört av sig. Jag kände det som socialbyrån tog kontakt av plikt. Jag har två vuxna söner som reagerade väldigt underligt, dom var arga på mig, väldigt arga. En av dom gapade och skrek att jag kunde dra år helvete för det var alltid synd om mig. Han t o m spottade på mig vilket aldrig hänt förut. Den andre började prata om hur dåligt han mått under sin uppväxt med mig, alltså bara anklagelser.                                  När jag så uttryckte att det enda jag önskade var en kram och få höra att jag duger blev han vansinnig och kastade dörrnyckeln han hade till mig på mig. Det var fruktansvärt och väldigt kallt att få dessa reaktioner. Jag dog igen tusen dödar.

    Nu är det inte så jävla lätt att ta sitt liv, men jag önskade bara att jag hade lyckats. Som jag ser det finns det ingen kärlek för mig någonstans. Sedan dess lever jag i limbo, alltså är den enda känsla jag har tomhet och såklart sorgsenhet att ingen fattar vilket stort steg det är. Jag vet bara en sak och det är att det är inte farligt att dö, den befrielse jag kände när jag gled in i dimman var helt underbar. Äntligen var oket borta! Vad jag undrar nu är om det är vanligt att man möts av sådan ilska efter ett försök? Eller har jag uppfostrat två empatilösa monster? Jag har alltid tagit hand om dom, älskat dom och respekterat dom. Hur tusan ska jag orka mer belastning när alla verkar arga på mig när jag bara ville ha en kram?

     

    Det finns väldigt lite skrivet om vilket bemötande man får efter ett självmordsförsök. Själv hamnade jag på psyket i en vecka och fick medicinering med bl a theralen, ingen pratade med mig, jag fick mina piller, träffade en läkare en gång vid utskrivningen. Ingen remiss eller uppföljning. När jag kom hem låg ett brev från sociala som hade bokat en tid för ett samtal och skrev att om jag inte kom skulle dom göra ett hembesök. Ett hot upplevde jag det som. Nåväl jag gick dit och pratade med en sommarvikarie som skulle sluta arbeta samma dag. Han frågade lite lätt om hur jag mådde? Det var allt, den ordinarie personen skulle återkoppla om nån vecka, sen dess har ingen hört av sig. Jag kände det som socialbyrån tog kontakt av plikt. Jag har två vuxna söner som reagerade väldigt underligt, dom var arga på mig, väldigt arga. En av dom gapade och skrek att jag kunde dra år helvete för det var alltid synd om mig. Han t o m spottade på mig vilket aldrig hänt förut. Den andre började prata om hur dåligt han mått under sin uppväxt med mig, alltså bara anklagelser. När jag så uttryckte att det enda jag önskade var en kram och få höra att jag duger blev han vansinnig och kastade dörrnyckeln han hade till mig på mig. Det var fruktansvärt och väldigt kallt att få dessa reaktioner. Jag dog igen tusen dödar. Nu är det inte så jävla lätt att ta sitt liv, men jag önskade bara att jag hade lyckats. Som jag ser det finns det ingen kärlek för mig någonstans. Sedan dess lever jag i limbo, alltså är den enda känsla jag har tomhet och såklart sorgsenhet att ingen fattar vilket stort steg det är. Jag vet bara en sak och det är att det är inte farligt att dö, den befrielse jag kände när jag gled in i dimman var helt underbar. Äntligen var oket borta! Vad jag undrar nu är om det är vanligt att man möts av sådan ilska efter ett försök? Eller har jag uppfostrat två empatilösa monster? Jag har alltid tagit hand om dom, älskat dom och respekterat dom. Hur tusan ska jag orka mer belastning när alla verkar arga på mig när jag bara ville ha en kram?

    God kväll här på Mind Forumet.

    * Har läst hela ditt inlägg / tråd här ovan.

    * Hör VERKLIGEN genom dina ordformuleringar här i ditt inlägg / tråd att Du mår jättedåligt och behöver akut komma i kontakt med en Öppenvårdsmottagning i ditt län.

    * Hoppas Du skulle kunna ev. orka att prata ut med professionella vårdkontakter så som t.ex. Psykolog eller Psykiatrisk Sjuksköterska eller Läkare.

    * Du behöver ABSOLUT prata ut om din situation Du befinner dig plus ta upp om dina vuxna söners märkliga reaktion.

    * Om Du vill prata med mig här på Mind Forumet så får du gärna återkomma till mig här på Mind Forumet.

    Var rädd om dig och ta hand om dig också.

    Kram…

    På återseende…

    PS: MiND Volontärer / Moderatorerna, snälla kan ni också svara på detta inlägget/ tråd. DS.

    Du är inte ensam om att få såna reaktioner. Jag försökte ta mitt liv och blev körd till psyket, fick stanna där en natt i väntan på en läkare som skulle bedöma mitt mående. Fick ingen medicin, ingen att prata med, utan fick bara höra att jag störde de andra patienterna när jag satt och grät. Fick träffa läkaren dagen efter på eftermiddagen och det enda som sades var ”jag vill åka hem”, ”okej, gör det”. Så blev jag utsläppt. Ingen uppföljning på nåt sätt.

    När jag kom hem möttes jag bara av ilska. Jag fick höra vilken självisk, otacksam och bortskämd människa jag var som ville dö trots att jag hade föräldrar. Hade aldrig fått nåt stöd av dem, deras tröst när jag mådde dåligt var ”ryck upp dig, alla mår dåligt ibland, skärp dig”. Nu var jag den sämsta människan i världen för att jag försökt förstöra deras liv på det egoistiska sättet. Min mamma sa t.o.m. att om jag hade lyckats med mitt självmordsförsök så hade hon gått och kissat på min grav, enligt henne hade mitt självmord varit den sista förolämpningen mot henne.

    Jag har fortfarande dödstankar varje dag och vill bara dö, men det finns ingen att prata med om det. Jag har insett att mina föräldrar inte bryr sig, så det är inte så att jag stannar kvar för att inte ”förolämpa” dem genom att dö. Det är väl bara det att jag är så vilsen, vet verkligen inte vad jag ska göra för försöker jag prata med nån om det får jag bara höra hur elak och idiotisk jag är. Tänker att om jag väntar lite kanske det kommer nån som förstår och kan hjälpa mig tänka om, men hoppet dör lite mer för varje dag.

    Du är inte ensam om att få såna reaktioner. Jag försökte ta mitt liv och blev körd till psyket, fick stanna där en natt i väntan på en läkare som skulle bedöma mitt mående. Fick ingen medicin, ingen att prata med, utan fick bara höra att jag störde de andra patienterna när jag satt och grät. Fick träffa läkaren dagen efter på eftermiddagen och det enda som sades var ”jag vill åka hem”, ”okej, gör det”. Så blev jag utsläppt. Ingen uppföljning på nåt sätt. När jag kom hem möttes jag bara av ilska. Jag fick höra vilken självisk, otacksam och bortskämd människa jag var som ville dö trots att jag hade föräldrar. Hade aldrig fått nåt stöd av dem, deras tröst när jag mådde dåligt var ”ryck upp dig, alla mår dåligt ibland, skärp dig”. Nu var jag den sämsta människan i världen för att jag försökt förstöra deras liv på det egoistiska sättet. Min mamma sa t.o.m. att om jag hade lyckats med mitt självmordsförsök så hade hon gått och kissat på min grav, enligt henne hade mitt självmord varit den sista förolämpningen mot henne. Jag har fortfarande dödstankar varje dag och vill bara dö, men det finns ingen att prata med om det. Jag har insett att mina föräldrar inte bryr sig, så det är inte så att jag stannar kvar för att inte ”förolämpa” dem genom att dö. Det är väl bara det att jag är så vilsen, vet verkligen inte vad jag ska göra för försöker jag prata med nån om det får jag bara höra hur elak och idiotisk jag är. Tänker att om jag väntar lite kanske det kommer nån som förstår och kan hjälpa mig tänka om, men hoppet dör lite mer för varje dag.

    God f.m. här på Mind Forumet.

    * Har läst hela ditt inlägg / tråd här ovan.

    * Jag hör på dig att Du VERKLIGEN behöver hjälp och hoppas Du kan ta emot hjälp ifrån öppenvården inom Psykiatrivården, har Du någon form av vårdkontakter så som t.ex. Psykolog eller Psykiatrisk Sjuksköterska eller Läkare att lufta lungorna en form av prat-ventil?

    * Om Du vill prata ut så får Du gärna återkomma till mig här på Mind Forumet.

    * Snälla MiND Volontärer / Moderatorerna, kan ni svara på detta inlägg / tråd här ovan skyndsamt.

    Kram…

    På återseende…

    God f.m. här på Mind Forumet. * Har läst hela ditt inlägg / tråd här ovan. * Jag hör på dig att Du VERKLIGEN behöver hjälp och hoppas Du kan ta emot hjälp ifrån öppenvården inom Psykiatrivården, har Du någon form av vårdkontakter så som t.ex. Psykolog eller Psykiatrisk Sjuksköterska eller Läkare att lufta lungorna en form av prat-ventil? * Om Du vill prata ut så får Du gärna återkomma till mig här på Mind Forumet. * Snälla MiND Volontärer / Moderatorerna, kan ni svara på detta inlägg / tråd här ovan skyndsamt. Kram… På återseende…

     

    Tack för ditt svar. Jag har tyvärr redan försökt få hjälp och det går inte. Har sökt både på vårdcentralen, psykakuten och i psykiatrin, även i ett annat län. Har testat privat med men de vill att ”vanliga” psykiatrin ska ta hand om mig då mina problem är rätt komplexa och de känner att de inte har möjlighet att ta hand om allt. Det gör inte psykiatrin heller men det är inte så att de tar hand om de bitar de klarar av, de säger typ ”kom tillbaka när du mår bättre så vi hjälpa dig med det som är kvar”.

Visar 5 inlägg - 1 till 5 (av 5 totalt)
4

Du måste vara inloggad för att svara på detta ämne.