Djup depression psykiatrin

[Green Papaqy]

Jag sökte hjälp för ett år sedan, fick veta att jag indikerade på djup depression. Ätstörning, självskada, självmordstankar och sömnproblem..

jag fick en gå på suicidprevention och sedan en kurs om diagnoser, det var det.
fick läkarsamtal 2 gånger och antidepp utskrivet, de hjälpte mig inte och då gav de upp.

jag har fortfarande brutal ångest och planerar att ta livet av mig när min semester är slut, jag orkar inte med livet och jag har ingen ork att jobba, jag klarar inte ens av att ta hand om mitt hem. Jag är inte rädd för att dö, jag är rädd för att inte dö. Jag försökte få hjälp av psykiatrin för att jag inte vill svika min familj, men de vill uppenbarligen inte hjälpa.
vet inte vad jag vill med det här inlägget, jag har ingen att prata med för ingen bryr sig, jag vill väl bara få ur mig lite av mina tankar. Är så besviken på vården..

[Blue Rulono]

Relaterar till mycket av det du skriver i din text. Fy fan va tungt och jobbigt det låter. Vården kan verkligen vara svåra att ha och göra med. Speciellt när man mår så dåligt. Har du någon anhörig eller vän som kan hjälpa dig med kontakt med vården?

När jag var på samtal med psykiatrin så skrev jag ner hur jag mådde på ett papper och vad jag ville ha hjälp med. Tex. samtalskontakt, medicin, terapi, gruppterapi. osv. Jag frågade även rakt ut vilka val jag hade hur kunde det hjälpa mig? Vad för terapi kunde de erbjuda? Försök att stå på dig även fast jag vet att det är så svårt. Men du är värd att få hjälp och att må bra.

Jag försökte vara så konkret jag kunde och ha allt skriftligt så jag inte skulle glömma det/eller bara godta vad de sa.

Och tveka inte på att söka akut hjälp.

Kram och styrka till dig

 

[Green Papaqy]

Nej, jag har inte berättat för min familj att jag sökt hjälp tidigare, de förstår inte riktigt sig på psykisk ohälsa, de få vännerna jag har är underbara men inte direkt något stöd tyvärr, är rätt så ensam i det här.
med frågade mig när jag var där sist vad jag tänkte att jag skulle ha för hjälp, men jag vet inte ens exakt varför mitt mående är så här så jag har svårt att veta vad för hjälp jag behöver.

Jag vill söka hjälp igen, men jag vågar inte för att jag skäms över att behöva öppna mig och att jag jagar dom.

Är dessutom livrädd för att bli inlagd, dels för att jag har ett djur och för att min social fobi inte hade kunnat hantera det

[Olive Vucyqu]

Green Papaqy skrev:

Jag sökte hjälp för ett år sedan, fick veta att jag indikerade på djup depression. Ätstörning, självskada, självmordstankar och sömnproblem.. jag fick en gå på suicidprevention och sedan en kurs om diagnoser, det var det. fick läkarsamtal 2 gånger och antidepp utskrivet, de hjälpte mig inte och då gav de upp. jag har fortfarande brutal ångest och planerar att ta livet av mig när min semester är slut, jag orkar inte med livet och jag har ingen ork att jobba, jag klarar inte ens av att ta hand om mitt hem. Jag är inte rädd för att dö, jag är rädd för att inte dö. Jag försökte få hjälp av psykiatrin för att jag inte vill svika min familj, men de vill uppenbarligen inte hjälpa. vet inte vad jag vill med det här inlägget, jag har ingen att prata med för ingen bryr sig, jag vill väl bara få ur mig lite av mina tankar. Är så besviken på vården..

 

Hej,

 

Psykiatrin och vården finns egentligen inte där för att hjälpa fig bli 100 % frisk.

Snarare hantera problemet så du börjar må lite bättre så du kan börja ta tag i dina problem själv.

 

Jag vet det låter hårt men det är sanningen.

 

Så om du vill bli 100 % frisk finns det bara en sak att glra. Jobba hårt för det.

 

Men det finns ett annat sätt också.

Jobba lätt för det men med ett nytt steg varje dag.

 

Det kommer ta längre tid men du kommer nå ditt mål till slut en vacker dag.

 

Mitt tips är.

 

Sök vård igen.

 

Be att få samtal med psykolog en gång i veckan.

 

Fråga på varje möte med psykologen.

 

”kommer ni göra allt i er makt för att jag ska få bli 100 % frisk?”

 

Fråga varje gång, varje möte.

 

Effekten blir att du tar tag i kommandot över situationen.

 

Du visar tydligt för din psykolog och för psykvården vilka dina intentioner är.

 

Du sätter nu agendan. Inte psykvården.

 

Förmodligen kommer de svara undvikande men fråga i alla fall. Varje gång.

 

Effekten blir att du själv sätter igång en process hos dig själv där du bestämmer dig för att en dag bli 100 % frisk.

 

 

 

Nu vill jag inte att du ska nedvärdera vården. De är bra och kan ge dig stöd och hjälp på vägen.

 

Men den enda människan på jorden som kan lösa dina problem är…. du.

 

Så fortsätt gå till psykolog och prata en gång i veckan i kanske 1 år, eller 10 år.

 

 

 

Psykologisamtalen kan du se som såhär.

Psykologen kommer inte kunna lösa dina problem.

Men när du pratar med psykologen kommer du må lite bättre för stunden.
Och du kommer få idéer och lösningar som du själv kommer på medans du pratar med psykologen.

Prova de idéerna och lösningarna.

Låt psykologen ge dig stöd i detta när du provar dina egna idéer.

 

 

 

Övriga tips.

Vandra i naturen så ofta du kan.

Stäng av skärmarna så mycket du kan (mobil, tv, dator)

 

Knacka på hos dina grannar och fråga om du får fika 5 minuter varje dag (en granne per dag).

 

Styrketräna. Styrketräna inte på 100 % styrka. 10 % räcker.

Du är inte där för att bygga muskler. Endast för att få må bra.

Träna varje dag eller i alla fall 5 dagar i veckan.

Alternera mellan ben, mage, rygg, armar, kondition.

 

 

Hoppas det går bra för dig.

 

Lycka till 🙂

[Green Papaqy]

Nej jag är medveten om att de inte kan göra mig friskt helt magiskt (tyvärr).

Men de verktygen jag fått funkar inte för mig, en krislista och en kurs om diagnoser.

Jag har såklart försökt jobba för att bli frisk, men ingenting har funkat hittills.

Jag är ute och går och försöker göra mina vardagliga sysslor, men det gör ingen skillnad.

Jag har svår social fobi och kan inte ens gå till en affär, så att gå till en granne och fråga om fika är tyvärr inte optimalt.

Jag känner bara för att ge upp det här. Vården har absolut hjälpt mig förr, de hjälper många det vet jag. Jag är inte ute efter att nedvärdera vården, men jag är besviken över den ”hjälp” jag fick när jag desperat sökte hjälp nu sist.