Det spelar ingen roll vad jag gör. Ingen bryr sig. Och jag bryr mig inte om någonting längre. Jag kan inte känna någonting bra.
Jag dricker så att jag ska kunna gråta och få ut mina känslor, men då gör det för ont och jag kan inte sluta gråta. Ibland slår alkoholen helt rätt dock, och det känns för bra. Alldeles för bra.
Jag kan bara känna det här hålet inom mig. Förlamande, kvävande.
Jag är galen, men jag kan mestadels kontrollera det. Men ibland tappar jag det. Det blir för mycket. De starka känslorna, samtidigt som jag har det här bottenlösa hålet.
Jag är beroende av allt. Allt som kan få mig att må bättre. Att få må bra även om det bara är en kort stund.
Jag älskar att sova för att det är en flykt från verkligheten.
Jag är trasig enda in i kärnan. Jag vill ha uppmärksamhet men vill inte ha det när jag får det. Jag förlorar förståndet.
Jag känner mig handikappad. Jag är mentalt handikappad.
