Hur kan man komma över ett tankebrott man förtryckt djupt ner i sig själv för nästan 10 år?
Jag är i 30 årsåldern och har haft många episoder av depression de senaste åren som kommit och gått. När det är som allra mörkast så fungerar min hjärna på det obehagliga sättet att den likt en dator “scannar” allt som man upplevt i ens liv, och fokuserar på ens gamla synder och brott, som jag då ältar och ältar tills den grad att jag känner att jag “förtjänar att begå självmord” och att jag “inte förtjänar att leva.” Hjärnan letar och scannar efter bevis för att cementera den tesen att jag är en ond jävel.
Det mesta jag ältar är jättejobbiga minnen som att ha förlorat några av sina bästa vänner, eller andra traumatiska minnen där man känner djup ånger för att tex ha varit taskig mot en annan person.
Men det minne som gäckar mig mest, som skrämmer livet ur mig, är ett minne som jag förträngt allra mest, och jag vet inte hur jag ska kunna förlåta mig själv (trots att jag inte gjort någonting mot någon, det var bara en tanke, men det känns ändå som att jag måste stå till svars)
Jag hade en tanke/känsla om en annan person under några minuter (för ca 10 år sedan) som var så fruktansvärd och äcklig att jag inte ens vågar skriva ner det, inte ens på ett anonymt internetforum. Vågar inte ens snudda på vad det handlar om, så illa är det. Jag nästan spyr av äckel för hur fruktansvärd denna tanke var.
Hur klarar man av att leva med detta? Vet inte om det är något man vill pröva men har sneglat lite på elchocker. Varje gång denna tanke kommer upp så får jag ett så pass starkt självhat att jag säger till mig själv “du förtjänar att begå självmord för detta, du förtjänar det”. Trots att jag inte begått någon brottslig handling, allt var i mitt huvud.
Tacksam för svar och reflektioner från er.
