Hem > Forum > Depression > Deprimerad över gammalt minne/tankebrott

Deprimerad över gammalt minne/tankebrott

Visar 4 inlägg - 1 till 4 (av 4 totalt)
3
  • Hur kan man komma över ett tankebrott man förtryckt djupt ner i sig själv för nästan 10 år?

     

    Jag är i 30 årsåldern och har haft många episoder av depression de senaste åren som kommit och gått. När det är som allra mörkast så fungerar min hjärna på det obehagliga sättet att den likt en dator ”scannar” allt som man upplevt i ens liv, och fokuserar på ens gamla synder och brott, som jag då ältar och ältar tills den grad att jag känner att jag ”förtjänar att begå självmord” och att jag ”inte förtjänar att leva.” Hjärnan letar och scannar efter bevis för att cementera den tesen att jag är en ond jävel.

    Det mesta jag ältar är jättejobbiga minnen som att ha förlorat några av sina bästa vänner, eller andra traumatiska minnen där man känner djup ånger för att tex ha varit taskig mot en annan person.

    Men det minne som gäckar mig mest, som skrämmer livet ur mig, är ett minne som jag förträngt allra mest, och jag vet inte hur jag ska kunna förlåta mig själv (trots att jag inte gjort någonting mot någon, det var bara en tanke, men det känns ändå som att jag måste stå till svars)

    Jag hade en tanke/känsla om en annan person under några minuter (för ca 10 år sedan) som var så fruktansvärd och äcklig att jag inte ens vågar skriva ner det, inte ens på ett anonymt internetforum. Vågar inte ens snudda på vad det handlar om, så illa är det. Jag nästan spyr av äckel för hur fruktansvärd denna tanke var.

    Hur klarar man av att leva med detta? Vet inte om det är något man vill pröva men har sneglat lite på elchocker. Varje gång denna tanke kommer upp så får jag ett så pass starkt självhat att jag säger till mig själv ”du förtjänar att begå självmord för detta, du förtjänar det”. Trots att jag inte begått någon brottslig handling, allt var i mitt huvud.

    Tacksam för svar och reflektioner från er.

    Det känns som du är väldigt väldigt hård mot dig själv

    jag är också en sån som är hård mot mig själv,

    det känns som att du straffar dig väldigt hårt för något som du inte ens ha gjort.

    dessutom känner du en stark ånger, skuld skam för det. Du skäms över det och ångrar.

    Att man ångrar och skäms över saker som blev fel är ju ett bra tecken, ett tecken på att du är en bra person.

    idiotiska människor är väl dom som gör riktigt dumma saker, gång på och aldrig ångrar sig, aldrig känner skuld och skam, över att göra fel och att de skadar  andra.

     

    vad var det för tanke?
    det händer inget om du berättar.

    En dum tanke är inget man blir straffad över. en tanke ä bara en tanke.  En en tanke är inte ett brott.

    Trådstartaren

    Det känns som du är väldigt väldigt hård mot dig själv jag är också en sån som är hård mot mig själv, det känns som att du straffar dig väldigt hårt för något som du inte ens ha gjort. dessutom känner du en stark ånger, skuld skam för det. Du skäms över det och ångrar. Att man ångrar och skäms över saker som blev fel är ju ett bra tecken, ett tecken på att du är en bra person. idiotiska människor är väl dom som gör riktigt dumma saker, gång på och aldrig ångrar sig, aldrig känner skuld och skam, över att göra fel och att de skadar andra. vad var det för tanke? det händer inget om du berättar. En dum tanke är inget man blir straffad över. en tanke ä bara en tanke. En en tanke är inte ett brott.

    Tack för svar!

    Det intressanta är att jag hade låtit det vara om det var en vän, men jag straffar mig själv väldigt hårt för detta tankebrott som varade i 2 minuter av mitt 30-åriga liv – som aldrig dykt upp igen varken innan eller efter. För obehagligt att berätta, även anonymt. Men det faktum att jag gjort detta till en enorm sak mentalt säger nog ett och annat om min psykiska hälsa generellt.

    Avatar

    Inte för att det förändrar det som hänt eller kan ta bort dina känslor kring händelsen men för varje gång man vill och faktiskt KAN få prata högt om det så kan ditt förhållaningssätt till saken faktiskt ändras. Direkt under och efteråt vill man ta livet av sig pga ångest eller fysiskt illamående av att ens nudda minnet men det kan för varje gång minska skammen. Är det något du egentligen vill kunna prata om i framtiden eller vill du helt aldrig säga ett ord till om det till någon?

Visar 4 inlägg - 1 till 4 (av 4 totalt)
3

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.

Vi har gjort en säkerhetsuppdatering på Mind forum som innebär att logga in-förfarandet har ändrats. Du kommer i samband med att du loggar in få ditt lösenord skickat via e-mail.

Vissa användare kan för närvarande uppleva att inloggningen tar lång tid. Vi jobbar på problemet och hoppas att kunna åtgärda detta inom kort.