alla tror att jag mår bättre, och jag försöker övertyga mig själv om det. men är det verkligen det? alla de nätterna jag har lagt vaken och funderat på om jag ska ta mitt liv.. ja, jag har lyckats övertyga mig om att inte ta mitt liv. men jag börjar nå min gräns. hur mycket till kommer jag att klara av, hur mycket dagar till kommer jag kunna tänka ’bara en dag till, överleva denna dagen och så kanske det blir bättre’? jag är så orolig. för jag vet att det jag tänker göra är verkligen något man inte kan ångra. man har inte tid att ångra sig.
hur ska jag ens må bättre, jag har gjort allt jag kunnat. vården har gjort mycket de med. kanske det är kört för mig. det är inte som för 2 år sedan när jag var 12 att jag fortfarande hade hopp. jag såg det bra i livet, och hade ett hopp hur dåligt jag än mådde. men nu har det försvunnit. helt. önskar att jag kunde försvinna och radera min existens. jag vill inte finnas kvar på jorden! jag orkar inte med alla problem längre. jag orkar inte med att allt blir bara svårare och allvarligare. jag kommer inte ta upp allt jag har gjort och alla mina diagnoser- men det ledde tillslut till tvångsvård. önskar att någon hade lyssnat lite tidigare. nu står jag här med trauma, ärr för livet, och ännu mer problem .
