Depression?

Hej,

Jag pressade mig för hårt för några år sedan, hamnade i ett alkoholmissbruk, sökte hjälp och tog mig vidare och levt som nykterist sen dess. Men det lämnade mig aldrig helt återställd. Jag har aldrig, kommit tillbaka till “min forna form”.  Orken har aldrig funnits där, möjligen stundtals.  Nykterheten i sig, skapar ett visst vakum i form av ett socialt handikapp. Jag drack pgr av stressen och av ensamhet. Men nykterheten skapade även ensamhet, från AW:s till gemenskapskänslor. Samhällets syn på alkohol är ju i förändring, men jag tycker det är svårt att få förståelse för det av andra, de flesta undviker att prata om det. Jag saknar någon att dela den börda med. Jag har inga syskon lr kusiner, lr för den delen släkt i sverge. Avsaknaden av en “stabil grund” är jobbig.

Min sambo var “otrogen” mot mig en längre tid. Inte fysiskt utan genom kontakt med en sitt ex, genom meddelande funktioner på sociala medier. Jag upptäckte det, konfronterade, flyttade hem till föräldrarna tog mig vidare fick tag på en lägenhet och bor numera själv då, sen ett halvt år tillbaka.  Hon inledde ett förhållande med sitt ex, några veckor efter separationen. Även det var tungt, jag har fått svårt att lita på människor, jag vågar inte. Jag analyserar saker för mycket. Även stressen från att ha avslutat ett 10 år långt förhållande och hitta ett boende i dagens bostadsmarknad har satt sina spår.

En barndomsvän tog sitt liv för ett tag sedan, det var nu ett tag sedan vi sågs. Men det var tungt, från begravning till bara de stunder man funderar kring det hela.

Jag känner mig trött, ont i kroppen, saknar att dela livet med någon. jag har svårt att hålla mig glad, jag måste anstränga mig, det tröttar ut mig. Jag känner mig helt tom på energi, jag har stunder då jag är glad, men jag känner dem mer sällan.

Jag känner att jag vill ha hjälp, men resonerar kring om jag “mår tillräckligt dåligt” för att göra det. Jag har försökt mig på en del dejtandet, men det går inte, jag orkar inte hålla “skenet” uppe och ska jag vara ärlig, så tror jag inte att jag i mitt nuvarande skick, är något att satsa på. Klarar jag inte vara glad mer än ett par timmar åt gången, så är det nog inte så roligt att leva med mig, i det längre perspektivet.  Jag vet inte hur jag ska förhålla mig i det, bara ge upp förstunden, hoppas jag blir bättre. Intresset av någon deprimerad, alkoholist klingar nog ganska svagt.

Jag vet inte om jag borde söka hjälp, det känns inte som det går över av sig själv och det är tråkigt att känna så här, Jag vet inte riktigt vad jag ska göra för att må bättre, jag försöker med olika saker, men det faller ofta platt pgr av avsaknad energi.

 

Hej

Tyvärr är det så att man kan inte tvinga sej själv att må bra,då skulle väl ingen må dåligt,men det enda som hjälper är nog tid och vila.Tillåt dej själv att vila i ögonblicket,var lite snäll mot dej själv och känn ingen skam över att du inte mår bra just nu.Skam gör ju det hela värre.Och du har ju skäl att inte må bra.Livet ger ju oss alla smällar ibland och då måste man ju tillåta sej själv att sörja över det.

Ta vara på de stunder,då du känner dej gladare och vila i det ögonblicket också,men försök inte tvinga dej själv att känna dej glad.Det tar ju energi och tröttar ut dej,precis som du säger.

Sen tycker jag nog att du kan vara med på aw.s utan att dricka alkohol,det är ju aldrig bra att isolera sej,även om jag nog håller med dej om att det kan vara bra att vänta lite med dejtandet,tills du känner dej redo för det igen.Man dör ju inte av att vara singel ett tag och det kan kanske vara nyttigt för dej att fokusera på dej själv ett tag,även om du längtar efter att dela ditt liv med någon.

Om du känner att du behöver söka hjälp,så ska du såklart göra det.Det finns ju inget som heter tillräckligt dåligt.Det är ju nåt som bara du själv kan avgöra.Det är ett misstag att tro,att man ska klara allting på egen hand och det är aldrig skamligt att be om hjälp.

Var rädd om dej och försök att vara lite snäll mot dej själv.Kramar.

Jag känner igen mig i mycket av det du skriver. Min fru va åxå otrogen, inte fysiskt men via sms mm. Vi valde dock att försöka reparera vårt förhållande men jag har kommit in i sånt jävla mörker. Kan inte känna någon glädje, inget är roligt längre, jag drar mig undan från folk. Jag förstår dig till fullo. Det är sjukt jobbigt att må så här 🙁

Anonym skrev:

Hej Tyvärr är det så att man kan inte tvinga sej själv att må bra,då skulle väl ingen må dåligt,men det enda som hjälper är nog tid och vila.Tillåt dej själv att vila i ögonblicket,var lite snäll mot dej själv och känn ingen skam över att du inte mår bra just nu.Skam gör ju det hela värre.Och du har ju skäl att inte må bra.Livet ger ju oss alla smällar ibland och då måste man ju tillåta sej själv att sörja över det. Ta vara på de stunder,då du känner dej gladare och vila i det ögonblicket också,men försök inte tvinga dej själv att känna dej glad.Det tar ju energi och tröttar ut dej,precis som du säger. Sen tycker jag nog att du kan vara med på aw.s utan att dricka alkohol,det är ju aldrig bra att isolera sej,även om jag nog håller med dej om att det kan vara bra att vänta lite med dejtandet,tills du känner dej redo för det igen.Man dör ju inte av att vara singel ett tag och det kan kanske vara nyttigt för dej att fokusera på dej själv ett tag,även om du längtar efter att dela ditt liv med någon. Om du känner att du behöver söka hjälp,så ska du såklart göra det.Det finns ju inget som heter tillräckligt dåligt.Det är ju nåt som bara du själv kan avgöra.Det är ett misstag att tro,att man ska klara allting på egen hand och det är aldrig skamligt att be om hjälp. Var rädd om dej och försök att vara lite snäll mot dej själv.Kramar.

 

Jag tror du har rätt. Återhämtning är nått jag sällan tillåter mig. Jag tror att jag ska försöka fokusera på att acceptera, vad jag har gått igenom, acceptera att man är trött och sliten.  Försöka vila, tillåta mig själv att finna ro i att inte göra något. Inte bara ligga i sängen, utan försöka göra sånt som gör mig lycklig.  Jag är långt ifrån att kunna bearbeta mina möjligheter att till exempel lita på människor, så det är väl kanske nått som kanske kommer med tiden, eller inte. Antar det är ett senare mer avlägset problem.  Du har rätt kring dating, jag är nog egentligen bara ute efter någon som är där för en, som kan hålla om mig och ta hand om mig. Men en relation är mer än att bara få, man måste kunna ge och där är jag inte än.  Tack för ditt fina svar.

Anonym skrev:

Jag känner igen mig i mycket av det du skriver. Min fru va åxå otrogen, inte fysiskt men via sms mm. Vi valde dock att försöka reparera vårt förhållande men jag har kommit in i sånt jävla mörker. Kan inte känna någon glädje, inget är roligt längre, jag drar mig undan från folk. Jag förstår dig till fullo. Det är sjukt jobbigt att må så här 🙁

Det är lätt att känna sig misslyckad tror jag. Vilket jag inte tycker att man ska.
Tankar som har cirkulerat för mig är: Varför väljer min partner att prata med nån annan över mig. Räcker jag inte till?  Osäkerheten, sorgen och möjligen skammen och osäkerheten i en själv det kan skapa är svår. Skammen är för mig en konstruktion av det samhälle i lever i och för mig är det svårt att hitta någon som vill prata om ämnet. Man är rädd för att trötta ut folk, rädd att de inte förstår, rädd att de tröttnar på en. Men jag tror de många man pratar med känner medlidande, men har svårt att förmedla det. Det är bra att du pratar om det, det är väldigt fint att du kan känna med andra, speciellt när du själv är i en väldigt jobbig period. Jag tror att du kommer känna att när du mår bättre, att du är en så mycket visare och starkare person än vad du någonsin varit förut. Jag förstår hur du känner och hoppas att det snart vänder för dig och att du kan pusta ut lite, finna lite hopp ro och se att du kommer framåt. Du kämpar, det märker man ifrån vad du skriver och jag tror du är stark.