Bipolär där mörkret tagit över

[Indigo Ricype]

Jag vet inte vart jag ska börja. Att ens börja skriva detta känns helt sjukt.
Men jag får börja skriva, så får vi se vart det landar.
Sedan jag var 13 år har jag levt med depression. Min pappa dog när jag var 8 år och då började mammas missbruk på alkohol och tabletter. Hon var periodare, vilket innebar att hon stundtals var helt OTROLIG och, när hon föll tillbaka till alkoholen för att döva sin egen ångest, var fruktansvärd.
Jag har tog stort ansvar hemma för mig och min bror och upprättade en fasad i skolan att vi levde det bästa livet. Första gången jag vågade berätta för en vän om vad som pågick hemma var när jag var 18 och en gymnasiekompis (som är en av mina bästa vänner idag) berättade om hennes mammas alkoholism.
Jag har alltid tacklats av psykiska problem. Att jag är ful, värdelös, dålig osv. Även fast jag utåt sett hela tiden har varit partyprinsessa, den glada, rolig, drivande osv. Men det är bara en fasad. Egentligen är jag bara väldigt, väldigt trasig. Det jag har visat utåt har varit ett alter-ego. För inte så länge sedan fick jag diagnosen bipolär. Det tog 15 år att komma fram till det. Det känns som en befrielse och förklarar mycket varför jag är som är. Men. Det tar inte bort det vidriga måendet. På nätterna vaknar jag med sån ångest att hjärtat bultar och jag svettas. På dagarna har jag en röst i huvudet som säger att jag är värdelös och dålig. Jag har alltid tänkt att om det blir för jobbigt kan jag ta mitt liv. Det har varit en befrielse. Att det finns något jag kan göra åt skiten. Men. Stort MEN! Jag har en dotter på 2,5 år som är mitt allt. ALLT! Som jag älskar henne. Som jag älskar att sova brevid henne, läsa tillsammans med henne, utforska saker med henne. Hon är min fristad. Men helt plötsligt kan jag inte bara fly? Jag kan ju inte ta livet av mig längre och lämna henne?? Även fast jag hela tiden har den onda rösten i huvudet som säger att jag borde (ej riktig röst, det är alltså depressionen som säger så). Jag har slutat fungera på jobbet. Säger att saker är klart fast det inte är det. Jag slarvar. Papper överallt. Klarar inte av någonting. När jag pratar med min sambo om min diagnos blir han mest irriterad (vi driver förtag ihop) för att det kommer påverka jobbet. Jag ser ingen utväg. Hur detta ska bli bra. Allt är mörkt. Min enda ljusglimt är min dotter, men jag kommer ju inte heller låta henne bära mina psykiska problem så som jag fick göra som barn.
Jag ser ingen utväg. Jag har försatt jobbet åt helvete pga mina krav på mig själv som jag ljuger om. Min relation kommer gå i spillror. Jag är livrädd att bli ensam. Allt är åt helvete och jag vet inte HUR jag ska ta mig ur detta mörker. För jag ser verkligen ingen utväg?