Behöver råd, hjälp.

Jag känner att jag har problem i flera områden i mitt liv och med tanke på att jag har borderline så kan jag inte få ordning på tankar, känslor. Behöver skriva av mig om allt kous och kanske om någon orkar läsa igenom hela få hjälp att knyta ihop säcken så att säga. Vart blir de fel, vad ska jag prioritera först och hur ska jag göra de.

Som jag har nämnt tidigare så separerade jag i somras. Detta är fortfarande något som driver mig till vansinne då jag ständigt analyserar om jag gjort rätt, vad jag har gjort fel och jag hamnar i panikångest när jag inser att de verkligen är slut. Jag får som en overklighetskännsla och upplever allt som om de precis händer, fast om och om igen. Jag är alltid på helspänn, jag oroar mig hela tiden på att nästa våg ska komma runt hörnet och dränka mig.
Jag trodde att jag skulle börja ta bättre hand om mig själv, men de har istället blivit värre. Extremt mycke värre.
Jag går runt med ett starkt självhat, jag äcklas ofta av saker jag gör eller hur jag är. Min osäkerhet har fått mig att börja stamma. Jag pratar så osäkert och vet inte hur jag ska formulera saker så de blir bara otydligt. De är betydligt svårare att bli förstådd.

Min jobbsituation är väldigt instabil, och här har jag stora problem. Jag jobbar på lager, företaget får bidrag för att jag har en diagnos, och i mitt kontrakt så finns de kriterier som alla ska följa och ta hänsyn till. Dvs jag har rätt att ta fler pauser, jag har rätt att byta uppgift och gå undan om jag blir påverkad av för mycke stress, och ett tag hade jag en roll där ingen blir drabbad om jag skulle vara sjuk en dag. Dock har min roll alltid förändrats för deras behov. Jag flyttas tillbaka till den mer stressiga delen om de är brist på personal. Jag tycker väl inte att något av uppgifterna är jobbiga att utföra. Mitt problem är att jag blir påverkad av stress om de är för mycke folk på liten yta och genom att man ser att det är för mycket jobb än de är personal. Jag blir stressad eftersom jag tar på mig för mycket. Jag jobbar hårt, men de innebär att jag lätt går in i väggen. Jag har haft flera möten med min arbetsgivare, men nu de senaste så får jag bara höra att de är mitt fel. Att jag som sagt tar på mig ansvar som inte är mina, men också för att jag inte visar utåt när jag mår dåligt eller när det blir fel på jobbet. Jag bär väl en mask där som jag tar av mig när jag går därifrån. Jag har behov av att känna att jag duger, och därför gör jag mer än jag bör, och om jag misslyckas så straffar jag mig själv. Senaste halvåret har jag varit en av tre som plockar och packar ordrar. Det är extremt få. Jag har också kommit dit en dag och få höra att dom andra två båda är sjuka. Och kommer vara borta minst en vecka. I den situationen så blev jag lite chef då jag var den ända på plats som hade kunskap om hur man gjorde i den delen av lagret. Till hjälp kom de in två personer som tidigare varit praktikanter men som ibland kommer in och jobbar några timmar. Jag kunde inte klara mig utan dom, men eftersom dom inte varir så mycke hos oss så blev de mycke som blev fel och det gjorde mig också stressad. Men värst va nog känslan av att jag får inte bli sjuk nu, jag kände dock att jag blev de. Jag gick in i väggen psykiskt, jag jobbade över alla dagar den veckan och va helt slut. Jag hade möte med min arbetsgivare veckan efter, frågade lite hur dom tänkte där. Att jag som inte får jobba på de sättet ändå hamnade där. Deras svar va ännu en gång att jag inte visade att jag mådde dåligt, att de va mitt fel för att jag tog på mig ansvaret. Min chef sa även att hon va förvånad att jag dök upp denna måndagen efter detta. Att hon på något sätt ändå insett hur fel de va och förstod att de skulle tära på mig. Men att hon då valde att ta den konsekvensen att jag blir hemma veckan efter. Jag känner mig inte vatten värd.
Idag är jag kvar i samma sits kan man säga. Vi är lika få på jobbet och trotts att dom säger att dom vill ändra min roll lite igen. Att dom vill ge mig en kombination av lugnare uppgifter men ändå hjälpa till me de andra, så säger dom att de inte förändras än då jag behövs under hela min arbetsdag på golvet sä att säga. Här känner jag stor förvirring. Jag vet inte längre vad jag vill. Jag vill väl inte gömma mig längst in I lagret för att undvika stress, jag vill känna att jag bidrar till något. Men jag vet inte vart min gräns går. Nu har jag flera uppgifter som enbart jag har ansvar för. Jag tycker om att jag blir behövd, att andra respekterar mig så väl att dom inte vill röra mitt bord eller försöka göra en av mina uppgifter. Men samtidigt så är de väl inte rimligt. Nu har jag ännu en gång hamnat i en situation där andra drabbas om jag blir sjuk. Jag gjorde fel förra veckan. Jag jobbade hårdare en någonsin då de krävdes, en va sjuk och vi hade mer att göra än vi någonsin haft. Så mycke att jag blev frågad om jag kunde jobba en söndag. Jag ställde upp, mest för de kändes som jag som ordinarie personal inte kunde tacka nej. Men för min hälsas skull så gjorde jag fel. Jag sabbade min återhämtningsprocess jag får inte jobba på helger. Det har resulterat till att jag blivit sjuk. Jag va hemma idag och kommer vara hemma imon också. Jag har tankar på att avsluta mitt liv. Jag har spenderat några timmar vid tågspår utan att lyckas, jag överväger istället överdos. Jag orkar inte mer. Men jag vet inte hur eller när jag lyckas. Jag känner mig så sjukt deprimerad och känner väl att jag ofta ser mitt liv utifrån och får panikångest. Jag har inte längre någon kontakt med vården, får mediciner från vårdcentral men ingen behandling. Jag har ropat på hjälp genom alla dessa appar där man kan få råd via telefon, chatt eller videosamtal. De flesta sidor avbryter min sökning och säger att jag måste besöka en vårdmottagning/ akutmottagning. Att jag visar symtom som måste behandlas face to face. Hade ett videosamtal igår, men jag tyckte inte om de. Blev stressad då samtalet inte fick vara längre än 25 minuter, och hur skulle jag hinna berätta allt detta och få råd innan han la på.

För att sammanfatta lite….
Jag är livrädd för att förlora de jag har, dvs jobb och lägenhet. Men känner inte riktigt att jag klarar någonting just nu. Jag vågar inte byta jobb eftersom jag är livrädd för att börja om med något nytt. Jag är trygg när jag har struktur, dvs att gå till jobbet och vet om att jag kan allt jag behöver kunna för att klara av mina uppgifter.
Jag känner mig väldigt äcklad av mig själv och att jag nu har börjat visa min osäkerhet när jag pratar, får mig ofta att vilja gå undan eller gömma mig ifrån människor.
Jag kan inte sluta älta mina misslyckanden och min depression har börjat göra mig förvirrad. Jag glömmer av va de är jag ska göra och blir ofta stående som en idiot och vet inte äns hur jag hamnat där jag är. Jag hatar psykiatrivården, men behöver väl ändå hjälp och söker hela tiden efter hjälp. Redan nu har jag tankar på om jag ska gå till tågstationen där jag bor. Jag går inte dit för att få uppmärksamhet, jag går dit för att jag inte kan se något som är positivt i mitt liv fören jag stirrar på ett alternativ att fly. Jag låter alla mörka tankar dränka mig och antingen ger mig utrymme att andas, eller ge mig chansen att hoppa om jag får några sekunder av mod att aggera.
Jag vill verkligen inte leva mer, men just i denna minuten så vågar jag inte. Kanske senare ikväll. Eller är jag bara ute efter hjälp. Jag vet inte, men jag känner att de skulle vara en lättnad att bli tagen på bar gärning, tvingas till psykakuten på lpt. Inte för att jag vill, utan för att den pyttelilla delen inom mig som är vettig säger att jag behöver de. Jag är jätte dålig på att be om hjälp, jag känner att jag inte når fram och tvingas övertyga vården att dom ska hjälpa mig. Men eftersom jag hatar mig själv så skulle jag aldrig kunna be om något sånt. För jag själv tycker inte jag är värt någonting.

Hej! Jag hör att du kämpar med flera tunga saker samtidigt. Sorgen efter en separation, Borderlinesymtom och en ogynnsam arbetssituation. Det låter som att du har en lönebidrags- anställning? Betyder det i så fall att du har en kontaktperson på Arbetsförmedlingen som kan vara till stöd för dig när du ska föra din talan? Om det är en vettig person så skulle det i så fall kanske vara skönt för dig att slippa strida ensam i relationen med arbetsgivaren. Men du ska egentligen inte behöva tjata om dina behov, det borde ju räcka att du berättat för arbetsgivaren en gång. Förstår att detta tröttar ut dig och också lätt kan få dig att glömma att du är värdefull och har rätt att finnas till och må bra som alla andra. Kom ihåg att det är en effekt av att inte bli lyssnad på eller på annat sätt respektlöst behandlad, så att du inte tar ditt liv för ett sketet företags skull som sätter vinsten före personalens hälsa. Det förtjänar inte din död, det är du för värdefull för. Om du tänker så, tror du att din förtvivlan då kan omvandlas till ilska som kan ge dig kraft att ta dig ur nuvarande situation istället för att du straffar dig själv?

Jag förstår att det kan vara läskigt med förändringar, men om det inte blir någon bättring i din arbetssituation trots dina ansträngningar så låter det inte hållbart för dig att stanna där. Kanske kunde du i så fall prata med din kontaktperson på Arbetsförmedlingen eller en studie- och yrkesvägledare för att ringa in vad som hindrar dig att ta dig vidare, för att se om hindren kanske är lägre än du trott. Du verkar ha erfarenheter av flera olika arbetsuppgifter och roller från ditt nuvarande arbete.

Det här är min tanke om vad du kan prova att göra härnäst, ta till dig av det om det känns vettigt då det är du som är expert på dig själv. Du verkar vara en klok och insiktsfull person, och stark. Att söka psykologhjälp låter också som prio men det gör du redan. Fortsätt med det. Jag håller tummarna för att du snart får den hjälp du behöver.

Kram!

Hej, stort tack för att du orkade läsa igenom den extremt långa inlägget. Det känns mindre ensamt när någon vet vad som händer.

Det stämmer att jag har en kontaktperson på arbetsförmedlingen, men jag vågar inte kontakta henne av tre anledningar.
1: Det skulle bli som dejavu. Det har tidigare lätt till ett möte mellan henne, mig och min arbetsgivare. Där vi har gått igenom vad för roll jag ska ha och vad jag behöver för att det ska fungera på jobbet. Vi har haft flera sånna möten. Men de glöms väl av när de blir mycke att göra, och för att jag är en person som alltid aggerar som chef och styr upp en situation om jag ser att de behövs och ingen annan tar de ansvaret.
2: jag vet inte vilken roll jag vill ha. Jag vet inte om jag vill lämna lagerdelen och gå tillbaka till att sitta ensam och göra mindre stressande uppgifter. Av erfarenhet så hamnar jag lite utanför och då känner jag mig värdelös.
3: jag vågar väl inte kontakta henne på arbetsförmedlingen eftersom de skulle innebära att jag berättar hur min situation på jobbet är och har varit. Om dom får veta att jag jobbar så hårt, minst lika mycket som någon utan denna typen av anställning me bidrag, och att dom får veta att jag aggerar som chef när de andra är sjuka m.m så kommer dom nog dra in bidraget. Jag vet inte va de skulle ge för konsekvenser.

Finns det företagshälsovård på ditt arbete?

Dom kanske kan hjälpa till att få tydlighet för dig och arbetsplatsen vad du förväntas göra under arbetstid.

Kom ihåg att det inte är ditt ansvar att verksamheten fungerar.

Träna också på att inte göra mer än det är tänkt och vara nöjd med det, försök att inte ta på dig mer trots att du är ambitiös, plikttrogen och tänker på andra. Jag kämpar också med det, vet att det är svårt.

Det är du som är viktigast i ditt liv!

Jag förstår. Om du inte redan har det, så skulle du kanske vara hjälpt av att ha det skriftligen hur du behöver bli bemött när du tar på dig mer än du orkar och vill. Alltså en handlingsplan för dig och arbetsgivaren som gör att situationen inte blir ny varje gång den kommer.

Angående Studie- och yrkesvägledare så är det i alla fall så där jag bor, att man kan boka tid hos en vägledare som jobbar på tex Komvux eller universitetet, utan att man studerar. Kanske skulle vara tryggare för dig att slippa blanda in Arbetsförmedlingen och istället prata med ngn utomstående, om du vill få studie- och/eller yrkesvägledning? Där du kan få hjälp att ringa in vilka arbetsuppgifter du vill jobba med och om du ska ta dig vidare och mot vad. Eller hur du själv väljer att formulera ditt dilemma. Det kan vara till hjälp att identifiera och formulera ditt dilemma innan möte med vägledaren. Det här med din jobbsituation och att du känner dig fast i den verkar vara någonting som förvärrar ditt mående mycket. Kram.

[Blue Mylevy]

Jag ser framför mig hur du är en av de få personer som fixar och donar, tar ansvar och håller i ordning, och är mycket duktig i det du gör, där inne på lagret. Jag ser också (i och med det du skriver, ovan och tidigare) hur chefen (och andra) inte värdesätter dig som de borde. Snarare tvärt om, de tar dig för given, och du blir lite utnyttjad. Egentligen är de inte värda dig!

Otäckt också att läsa om dina försök att fixa möten, med chefen och AF. Och dina försök att tala med chefen enskilt. Och hur detta inte faller i speciellt god jord. Egentligen är de inte värda dig, som sagt, där på ditt jobb.

Fast vad jag förstår, i och med allt du skriver, så tror jag att jobbet där på lagret är bäst att hålla fast vid just nu, som läget är. Mycket då också med tanke på alla dessa försök du gör med “vården”.

Å andra sidan, så är det ju heller inte direkt hållbart, där inne på lagret. Så jag undrar vad du tror om att hålla en litet mindre profil. Att ta något eller några små steg tillbaka. Att liksom blunda för vissa saker du upptäcker, och vill styra upp. Att släppa på mindre allvarliga saker. Och spara den energin till dig själv istället. Det behöver inte vara något stort, till att börja med. Men testa gärna hur det är och känns att ta ett litet steg tillbaka. Dock, det får ju inte ge dig ångest, och det får ju heller inte bli så att någon beskyller dig för något. Då är det för stora steg. Och det kommer såklart att slå tillbaka mot dig. Men som sagt, små steg, släppa på småsaker och mindre allvarliga fadäser som andra gör och som du upptäcker, och spara den energin till dig själv. Liksom att öva dig, för att bli bättre och bättre på det. Undrar om inte detta kommer att öka din självkänsla till det bättre, och lätta på trycket inuti, vad tiden lider. Sen, det märkliga, och lite otäcka, är också att ju mer man visar integritet, och inte låter sig utnyttjas, desto mindre blir man tagen för given och får mer av respekt.

Stort tack för att du tar dig tid att skriva till mig. Du låter klok när du skriver, och mycke du säger stämmer. Det är väl bara så svårt att inte låta sig bli överkörd när man inte tycker själv att man förtjänar bättre. Men de är väl något jag får öva på. Ett steg i taget.
Jag ska verkligen försöka att backa lite. Försöka slappna av och inte göra mer än jag klarar av. Man lär sig efter misstag antar jag. Nu vet jag att jag inte ska jobba helg igen, för de förstörde verkligen min balans. Sen fick jag väl precis höra att mitt ex har börjat dejta igen. Trodde först att de skulle få mig att gå under. Men istället så blev jag lite lättad av att veta om att han inte är ledsen längre, även om de inte va bara mitt fel att de tog slut så har jag straffat mig själv för de. Men nu behöver jag inte må dåligt för han längre, utan bara för mig själv.
Jag fick väl lite ångest, men för att distrahera tankarna så började jag städa min lägenhet, gick och handlade lite och sen hämtade jag lite juldekor.

Hoppas du har en bra kväll och helg

[Blue Mylevy]

Tack så mycket själv, återigen!

Det är lite olyckligt det där, att tycka att man inte förtjänar bättre. Det blir ju nästan lite som att man signalerar till andra att det är ok att bli trampad på, och allt för många har förmågan att nappa på det. Men absolut att du “förtjänar bättre”, att bli behandlad med respekt, och heller inte bli tagen för given, tycker jag i alla fall. Jag tycker också att ingen är mer värd än någon annan. Dock, tyvärr är det ju ganska så långt ifrån så i vårt samhälle, med hierarkier i stort sätt överallt. Och kanske är det så det måste vara, för att samhället skall fungera. Men alltså, försök att tänka/öva på att respektera dig själv. Och en liten början på vägen kanske kan vara att börja vara lite snäll mot dig själv. Att inte se ned på dig själv, så mycket. Sen, för den delen, att bli lättad över att ditt ex förmodligen är mindre ledsen nu när han börjat dejta igen, det tycker jag tyder på ett mycket fint personlighetsdrag hos dig. Och jag tycker att du kan ge dig själv en hel del av kredit för detta.

Roligt att läsa att du städade, handlade, och fixade med lite julpynt. Och roligt att läsa att det inte smärtade så mycket som du hade trott, med tanke på ditt ex.

Hoppas att du också får en bra kväll, och helg.

Idag är de riktigt tungt. Jag vet inte om jag vill jobba kvar. Men som jag nämnt tidigare så har jag inget val. Jag vågar inte börja om på nytt. Speciellt inte när man inte vet om de skulle kunna bli värre och då veta om att man frivilligt släppt en fast tjänst.
Men jag fick hem, en kopia av kontraktet där all information står angående de bidrag min arbetsplats får, och längst ner så står det att jag måste höra av mig om de kriterier vi lagt inte följs. Ett problem är väl bara att en del av mig känner att jag har växt när jag blivit utsatt för en del saker. Jag tycker om att jag har en roll där jag känner att jag är en viktig del i ett team. Att jag blir inkluderad i möten och får vara med på allt. Jag vill inte gå tillbaka till att enbart göra saker som vi vanligtvis ger till praktikanter, och att jag precis som dom kan gå och fortsätta jobba medans dom andra ska in på möte för att gå igenom saker som kommer ske under veckan m.m men självklart så är de inte så enkelt när man har borderline. Det krävs inte mycke för att jag ska kolappsa. Idag har varit en sån dag. Jag vet inte vad som är upp eller ner. Jag har suttit vid datorn och ska lägga in ett paket men huvudet verkar inte koppla hur de är man gjorde. Minns inte om jag skrev ut eller om jag skulle göra de. Det krävdes en extrem ansträngning och jag kände hur min syn började bli dimmig. Varför kan jag inte slappna av när jag är utanför mitt hem. De känns alltid som att hjärnan är på högvarv och att jag ska kartlägga alla intryck och information. Jag börjar sluddra eller har svårt att bokstavera orden i tal för jag mentalt är så stressad. Hur gör man egentligen. Hur visar man sina arbetsgivare att man är duglig och är värd sin lön men samtidigt inte förstör sin hälsa så extremt att man planerar sin begravning varje helg?