Känner också så. Visst, jag har vänner och pojkvän, men jag duger bara så länge jag är glad, positiv och stöttande. Så länge jag ställer upp när de behöver mig. Direkt jag är för glad eller svag på något sätt så blir mina närmaste arga på mig. Även mitt jobb går ut på att stötta andra utan att få något tillbaka. Är så trött djupt inne i själen. Hade lyckan att vara älskad på riktigt en gång. Han fanns alltid där för mig, stöttade och förstod. Tyvärr satte livet käppar i hjulet för oss och vi kunde inte vara tillsammans mer. Nu känner jag mig bara i vägen för alla. MEN en kväll trodde min kille att jag hade gjort mig illa. Han ringde polisen som letade rätt på mig. Det var ett himla rabalder. När jag kom hem var det flera som var där som hade varit oroliga. Tydligen brydde de sig när allt drogs till sin spets. Nu har jag lovat att aldrig göra mig nåt. Jag tänker att eftersom du har personer att skriva avskedsbrev till så skulle de säkert gå sönder helt om du gjorde dig nåt. Vi får fortsätta kämpa, trasiga och trötta som vi är, för deras skull. Vi mår skit och för mig har även kroppen tagit stryk med flera fysiska symtom, men kanske måste vi orka ändå, för att inte förstöra livet för någon annan. Vem vet – kanske får vi åtminstone slippa smärtan nån gång i framtiden och i bästa fall även få uppleva en lycklig period i livet, hur kort den än må vara. Så länge det finns liv… All kärlek till dig. ❤️
