Åter i hålet

[Green Bicevo]

Så är jag här igen, nere i Hålet. Det var bara en tidsfråga innan jag skulle trilla ned här igen, antar jag. Två år sedan jag var här sist, av samma anledning då som nu. Här nere finns ingen klarhet, inga insikter, inga lösningar, inget positivt. Här finns blott mörkret – paniken, ångesten, självhatet, och självförebråelsen.

Jag har klättrat upp härifrån förr, men jag vet inte om jag orkar göra det igen. Och vad är meningen med det, om jag likväl kommer falla ned här igen förr eller senare?

Jag är snart 38 år gammal. Jag har inte levt ett misslyckat liv, men det har inte varit vad det skulle kunna ha varit heller. Jag har inte gjort det mesta av min tid. Och nu känns det som att det är för sent. För sent för att bilda familj. För sent för att njuta av ungdomen.

Till er deprimerade 20-åringar här inne: jag hade offrat kroppsdelar för att få vara i era skor. Ni har livet FRAMFÖR er. Jag har det bakom mig. Och tro mig, det finns få känslor värre än den.

Jag har inte ork att gå in på detaljer just nu. Kanske gör jag det senare. Men jag mår inte bra just nu, inte alls.

[Pink Hufehe]

Jag kunde inte hålla med dig mer….

jag har fallit, vart vet jag inte kanske i helvetet på jorden, jag orkar heller inte ta mig upp en gång till tror jag.

livet går förbi en…

<3 Stor kram till dig!

Känner också minst sagt igen mig. Sörjer ungdomen och det som inte hände och infann sig – framförallt relationer som inte utvecklades till djupa band och livet som inte alls levdes. Skulle också kunna offra min högra arm för att vara 10 år yngre. Det är en jättesvår känsla och insikt att leva med att det inte blev som man föreställt sig. Så myckte ensamhet och utsatthet istället mellan åren 20-35, var det för min del då. Det är ångestframkallande att tänka på. Har du kunnat identifiera vad i din ungdom eller vad som i ditt liv inte fallit ut som du velat? <3 Går det att ändå göra mer av det trots att vi närmar oss 40 år?

En sak som slog mig när jag läste din text också är att jag undrar om inte 50-åringar tycker vi som är 38 år fortfarande är väldigt unga och har livet framför oss? Ålder och tid är så subjektivt.

Det där med barn funderar jag också mycket på just nu, svårt att förhålla sig till. Du är inte ensam är det jag försöker säga med mitt inlägg.

Värme

[Green Bicevo]

Tack för era svar..! Jo, allt är ju relativt, egentligen. Och du har rätt i att många 50-åringar säkerligen hade velat vara i mina skor. Men det är inte en tanke som ger mig lugn eller tröst, snarare tvärtom. Ty jag vet att jag en dag kommer att vara 50. Och den dagen kommer snart, ty tiden verkar gå fortare för varje år som går. Och då kommer jag att ångra att jag inte gjorde si eller så när jag var 38, det vill säga nu.

Det är ett av mina främsta problem, om inte DET främsta – självförebråelsen, självanklagelsen. ”Varför gjorde jag inte si eller så DÅ?” ”OM jag bara hade gjort si eller så…”. Jag är en expert på att inse vad jag BORDE ha gjort, och anklaga mig själv för att jag inte gjorde det, och fullständigt inkompetent när det kommer till vad jag borde göra NU.

Denna ångest, ånger, regret. Det är nog det bland det värsta.

Men inte DET värsta. DET värsta är skulden. Skulden över att ha sabbat inte bara mitt eget, utan även någon annans – en älskads – liv. Det är det värsta.

 

Det och beslutsångesten. Ty jag vet att vad jag än väljer kommer jag sannolikt att ångra det.

<3 Kan man alltså se detta som ett mönster du har snarare och som egentligen inte handlar om ålder utan svårigheter generellt att acceptera dåtid/livsval mm.? Alltså oavsett ålder kommer du titta tillbaka och ångra dig? Tänker lite på självempati, att försöka öva på att förlåta sig själv för att man agerade efter den kunskapen man hade då?

[Green Bicevo]

Ja, det skulle man nog absolut kunna göra… Det har varit, och är, ett genomgående tema i mitt liv, som orsakat mycken olycka…

Det har även gett upphov till en horribel beslutsångest. Panik över det förflutna som aldrig var, panik över beslut som behöver fattas här och nu. Panik över tid som förflutit snabbare än vad som borde ha varit möjligt.

Och så faller jag, snurrande, spinnande, ned i Hålet. Och här nere kan inga beslut tas, ty här är som sagt blott mörkret.

[Olive Gedypo]

Hej!

Jag känner så mycket igen mig och du har all min sympati! Är 55 år och jag har aldrig kunnat ta beslut om någonting. Antingen har andra beslutat åt mig eller så har saker inträffat av slump. Har på senare tid förstått att jag har varit och är rädd. En rädsla som troligtvis beror på en otrygg uppväxt. Har alltid varit medveten om att det fattas mig något, men har förträngt det, delvis för att jag inte har kunnat identifiera min känsla och nu är jag på nedförsbacken i mitt liv och jag har inte gjort någonting av det. Nu när jag förstår att det beror på att jag är rädd så känner jag mig helt förtvivlad. Vet dock inte vad jag ska göra med min insikt. Mitt råd till dig är väl att identifiera din issue och ta det därifrån och tänk på att du i varje fall ligger 15 år före mig.

Search & Destroy