Nej, det är inte såhär det ska vara. Men tyvärr kan det vara på det sättet. Ringde psykakuten för några år sedan och mådde så dåligt att jag hade svårt att uttrycka hur det var. De såg det som att jag ringde i onödan och skällde ut mig. Jag funderade på att ta mitt liv.
Ta inte vårdens behandling av dig som ett mått på ditt värde som person. De finns där för att hjälpa och om de misslyckas med det uppdraget så är det fel hos dem, inte hos dig.
Jag tycker också att det är svårt att berätta hur jag mår, är liksom du rädd för att bli lämnad eller vara en belastning. Samtidigt tänker jag att det kan skapa ett stort avstånd att hålla allt för sig själv. Kanske går det att dela litegrann utan att säga allt? Det är väldigt tungt att bära allt själv.
Jag tror att det kan bli bättre, både måendet och vården. Det gäller bara att hålla ut, vilket såklart kan vara svårt nog. Små saker som att ta en promenad, äta ordentligt, sova osv. botar inte något men är grunden för att kunna må bra så mitt tips är att vara noga med det. Att skriva, rita, kladda med färg, riva sönder papper, fuldansa, träna… (you name it) är ganska bra för att få ut alla tankar och känslor tycker jag. Medicin kan också hjälpa.
Vet inte om jag lyckats säga något vettigt men jag bryr mig och hoppas verkligen att du mår bättre snart.
Ta hand om dig <3
