Anhörig till nedstämd sambo

Hur gör man på bästa sätt för hjälpa en nedstämd sambo? Han har hjälp via vården med mediciner men som jag upplever blir sämre.. Vår relation är krasslig pga detta, han är inte alls glad längre o mig tar han avstånd till.. detta har gjort att jag tvivlar på mig själv o har svårt o hantera det. Som sagt han får hjälp verkligen men jag står här vid sidan om o är frustrerad… Vill stötta o hjälpa men det leder ingenstans! Vi pratat om detta o han säger det är han inte jag.. Men vad ska jag göra?

Jag går sönder samtidigt som jag själv kämpar för vara stark för honom..

 

Hur har ni gjort för stötta eller själv kämpa igenom sånt här?

1. Jag är tsm med en kille som är nedstämd. Jag är själv deprimerad och har ångest men det hindrar inte mig att ge kärlek och stöd till min särbo. Han är den enda jag har! För honom är det svårare att vara ett stöd för mig.Han orkar inte lyssna, är ständigt trött och känner sig ofta sjuk.Vi bor inte ihop för han har tre barn vv. Är det inte barnen som kräver uppmärksamhet är det jobbet.Vi får sällan chans att prata och göra saker tillsammans.Jag har ingen annan person, ingen familj eller vänner. (Bara mitt barn som bor utomlands) Så det är mest jag som är ensam. Jag har ställt flera ultimatum. Som att söka hjälp.Men han fick ingen hjälp och orkar inte försöka igen.Han vill inte ta mediciner. senaste dagarna har varit bra och mysigt. Ska ses i helgen med.Verkar som han har förändrats lite den senaste veckan. Mindre tjafs. Han är inte undvikande helt och han vill ha närhet. Men han är trött ofta och orkar inte ses. Vi har telefonkontakt när vi inte ses. Jag är kommunikativ av mig så jag lider mycket av att han inte pratar om oss. Bara om sina problem som han ältar hela tiden.Han kan vara riktigt nedstämd och det är knappt han orkar jobba men gör det ändå. Jobbar din sambo? Har han varit deprimerad länge? Har du sagt att du inte orkar?

Hur länge har ni varit tillsammans? Hur är han när hans barn är där?

Min sambo kan sköta sitt jobb men är väldigt stressad när det gäller sitt jobb men han tycker det är kul. Tycker han kan dra ner tempot ett tag men det vill han inte o samtidigt så är det ju bra för då gör han någonting..

Vi har oxå barn men som bor hos oss varannan vecka (mina) o det går fram o tillbaka när dom är här, han svänger mkt känslomässigt..

Men som sagt han får hjälp nu o efter jag bad honom… men det är jobbigt att man bara står bredvid o ser hur dåligt han mår.. jag gör som sagt allt för försöka få i han livs energi men oftast blir det låt mig va o närheten saknar jag något enormt eftersom den finns inte..

Men vet att vi är på god väg o vi pratar mycket om det men man står bara bredvid o kan inte göra något..

Hur är er kommunikation?

 

 

 

 

 

När barnen är hos honom är jag där en av dagarna. Ibland sover jag där.När vi är själva är vi hos mig.Kommande helg ska han bara ha ett av barnen, det barnet jag kommer bäst överens med. Då kommer dom vara hos mig en dag den helgen.Han är olika med barnen.ibland snäsig och sur på dom…Det kan vara jobbigt för det är inte mina barn.De lyder bra så är ofta inga problem.Dom får sällan ha mobiler och aldrig spela. Dom får inte veckopeng och lördagsgodis  om dom miss skött sig bråkat osv. Det accepterar dom utan att klaga. Han är konsekvent jämfört med andra pappor jag känner eller i min närhet.Det är därför dom är snälla när dom är hos honom.De är ute och leker ofta, jag tycker det är bra.Dom har lätt för sig i skolan och dom är hänsynsfulla. Det är tre killar. Men det är jobbigt att vara den som ska anpassa sig till den partnern som har barn.För honom är det lättare, jag har ingen han måste träffa. Jag är helt ensam,  mina föräldrar är döda. Har en vuxen son som bor utomlands. Inga vänner släktingar  eller syskon som jag har kontakt med. Jag skulle vilja ha mer tid med honom ensam.Denna helgen var vi ensamma. Skönt. Kommunikationen var okej. men han mår dåligt nästan hela tiden.Jag har vant mig vid det. Ja det är jobbigt att stå bredvid och inte kunna göra något. Han har sjukdomar smärtor och annat hela tiden. Men samlivet är bra. Jag bara hoppas hypokondrin känsligheten för smärtor och ångesten blir bättre.Vi har varit ihop i 6 år. Hur länge har ni varit ihop?

 

Du har inte bett honom söka hjälp för sitt mående?

Vi varit tsm 3,5 år.. Han är mitt allt! Jag kämpar så det gör ont, allt för försöka få han må väl..

Men vi är ett steg närmare målet iaf det könner jag. Men det kommer få ta tid..

Ja jag har bett honom söka hjälp.  Tyvärr tror han inte på det. Har testat KBT men det hjälpe inte. Till slut gick han till vårdcentralen men fick ingen hjälp där. Psykologen tog inte hans problem på allvar. Det blev spiken i kistan för honom,han fick rätt om att psykologer inte är något för honom. .Pga detta är drt svårt att motivera honom att söka hjälp igen.Han gillar inte mediciner.För några dgr sedan väckte han mig mitt i natten för att han fick panik.Men han vägrade ta stesoliden eller insomningstabletten som jag bjöd på.Istället jämrade han sig i en timme, typ..Själv tar jag hellre en stesolid och slappnar av så jag kan sova sedan.

Jag tror det bästa skulle vara att göra dig delaktig. Fråga om du får vara med vid ett läkarbesök för att få information eller någon anhörigutbildning. Det är viktigt att ta honom på rätt sätt och förstå hur han reagerar så att du inte klandrar dig själv. Han måste släppa in dig.

Jag har fått följa med en gång o sen varit i kontakt med en av ssk som han går till men är öppen med vad som händer där men han orkar ju ingenting längre… nu han börjat ataraxen igen o sover mest 😔

Jag har mkt skuldkänslor men jag försöker ändå…