Ångest och påhittad lycka..

[Purple Cotilu]

Hej kära medmänniskor,

Jag tänker att det kan vara klokt att skriva av sig, inte nödvändigtvis för att jag vill dela med mig men för att försöka samla mig själv på något sätt, för att kunna pussla i mina tankar. Kanske finns det någon som kan känna igen sig i det jag beskriver, som befinner sig där eller som tagit sig därifrån.. Vi får se vad det ger.

Jag har inte mått riktigt bra sista tiden och jag vet inte riktigt vad jag ska göra med det.
I alla sammanhang skulle jag kanske passa in i profilen “lycklig” baserat på hur jag lever, jag har ett fint hus, fina barn, en vacker fru och ett välbetalt chefsjobb..

Så varför kan jag inte bara känna mig lycklig?

Min omgivning tycker jag är driven, engagerad, noggrann, kompetent.. Men jag slutar aldrig berätta för mig själv hur förbannat värdelös jag faktiskt är..

Nu är jag sjukskriven, depression och ångest.. Nu klarar jag inte mitt jobb och i förlängningen inte att försörja min familj.
Det låter kanske absurdt, men mitt jobb har ju varit hela min personlighet, hela mitt omfång av sociala interaktioner.

Sjukvården har sagt att jag behöver ägna mig åt mina hobbys, åt mig själv, åt saker som gör mig glad, som ger mervärde, “Tänk på regelbunden återhämtning”..

Jag har inte varit en människa i den bemärkelsen på så många år nu, jag vet knappt hur man gör? Vad gillar jag?
Jag har ju flytt vila och reflektion så länge nu, jag har ju flytt det för att slippa släppa in tankarna och rösterna som genast höjs mot mig, i mig.

Jag har tidigt missuppfattat var lycka är och jag tror det är en bred missuppfattning bland människor generellt.

Jag kan bara konstatera att jag lider av en oerhörd prestationsångest, där min värsta fiende är kritik, absurdt nog är det värsta jag vet positiv sådan.
Jag klarar heller inte längre av det här med separation.. att folk jag bryr mig om åker iväg, om frun ska på jobbresa, om barnen ska lämnas på skolan eller än värre hem till sin mor på “mammaveckan”, bryter ihop fullständigt.

Min fru har sluppit mycket av de besvär, mycket av den kamp som jag själv fått genomleva och nu känns det orättvist att hon ska behöva leva med någon som mig, jag tänker att kärlek i dess sanna bemärkelse är att ge och låta människor leva sitt bästa liv, sitt lyckligaste liv. Men det kan hon aldrig göra med mig nu..

För två veckor sedan beslutade jag mig för att det fick räcka.
Jag skrev mitt avskedsbrev och förberedde för att avsluta min tid.

Det blev aldrig så, jag tog inte det klivet.
Inte för att jag fegade ur, utan för att jag helt enkelt inte förtjänade det.
Jag förtjänar inte en lätt väg någonstans, allra minst ut ur denna ovärdighet.

Jag står på kanten idag känner jag.
Om en timme ska jag träffa läkaren som bestämmer om jag ska vara sjukskriven en tid till, eller om jag ska tillbaka till jobbet. Om jag ska sälja huset eller om jag ska in i en våg av ångest inte ens jag skådat tidigare.

Det jag kan vara säker på är att jag inte plågats färdigt, jag kommer få fortsätta gå runt och le vänligt i det offentliga rummet ett tag till.

 

Det låter som att du är på en resa att lära känna dig själv bättre?

Just detta att fråga sig själv “vad känner jag just nu?”, snarare än att analysera sig fram eller försöka förstå intellektuellt vad som pågår inombords och i det yttre, är nog avgörande för att känna långvarig lycka? Det handlar ju oftast om att lyssna på sina djupare behov – känna dem. Det som sträcker sig bortom yta, framgång och materiella saker. Emotioner och att ta reda på vem man är – på riktigt, där har jag varit länge också. Till viss del är jag där fortfarande. Försöker exempelvis sedan många, många år tillbaka öva på att ha en åsikt om något. Anstränga sig för att känna efter. Sluta ögonen och kanske höra en låt – vad känner jag när jag lyssnar på detta? Vilka instrument är det som spelar? Vad tycker jag mest om för instrument? Hur är melodin? Vilka associationer får jag? Vilken genrer tilltalas jag av mest (oavsett normer eller vad andra tycker om det)? Osv. Förr kunde jag känna mig som ett blankt blad. Jag visste ingenting om mig själv. Som barn visade heller ingen nyfikenhet på mig så det krävde ett aktivt val att börja göra det på mig själv som vuxen. Lite bakvänt, så.. Det har dock resulterat i att jag kan presentera någon. Jag är plötsligt någon. I den bemärkelsen att jag kan berätta för andra vem jag har hittat i mig själv.

Jag övar även på att i stället för att analysera mitt liv och säga saker som “jag har inget liv”, översätta det till “jag känner mig rädd just nu”. Alltså att peta in en känsla. Vad känner jag? (i hjärtat) Snarare än: vad tänker jag? (huvudet)

Vad känner du är nästa steg i ditt liv nu då? Alltså detta med att gå runt och le etc. låter inte så hållbart, hehe. Är det att lära känna sig själv bättre eller är det något annat kanske?