Jag har en liten livshistoria. Redan som ung kände jag mig utanför och har aldrig riktigt haft bra med vänner. Första gången jag råkade prata om det i högstadie blev det en massa samtal med mentor, samtal med sjuksyster och sedan en massa snack med kurator. Vidare i gymnasiet blev det samma sak men ingen förändring och ensamheten började krypa sig på mer permanent.
Efter gymnasiet fick jag mitt första psykbryt och sa upp bekantskapen med de få vänner jag hade för ett medium hade pratat med mig. Detta skulle för evigt förändra relationen med alla jag kände, med full rätt. Efter det kom jag in på högskolan där det blev igen en massa samtal med skolpräst en denna gång men det var ganska värdelöst. Självmordstankar började närma sig och jag valde att söka mig till en riktig psykolog med sjukt långa väntetider.
Under denna tid var första försöket till självmord. Jag gick inte igenom med det för oturligt nog så avbröt jag när det gjorde för ont. Väl i kontakt med en psykolog blev svaret att jag inte hade någon npf. Jag vet inte varför det skulle få mig att känna mig bättre. Jag blev utskrivet i alla fall och jag började experimentera med piller.
På grund av trötthet skickades jag ännu en gång till psykolog då det kunde vara deperition. Väl här så gjordes lite tester och pratades lite med kurator och psykolog. Jag ombads att kontakta en person eller klinik men då jag hade och har problem att kontakta folk, hände inget mer. Jag fick utskrivet antidepressivt denna gång dock och när träffarna slutade så tänkte jag att där inte fanns någon hjälp så tog bilen och skulle köra in i ett träd, då kommer jag inte kunna ångra mig efter det gör ont. Jag fick kalla fötter på motorvägen och körde in på en rastplats för att sluta gråta innan jag körde vidare. Mitt när jag sitter där fick jag ett samtal från en vän och han insisterade på att vi skulle träffas, som sänd från ovan.
Kort senare tog jag kartan som var kvar av det antidepressiva med Alvedon, morfin och vodka i hopp om att det skulle få slut på allt. Jag blev lite sämre i huvudet bara men andades forfarande.
Sen dess har jag gjort det som har fallit mig in då jag inte behöver ta några konsekvenser då jag ser mig som lost cause vid det här laget och ändå snart ska dö. Sparkontot börjar sina och jag vet vad jag har planerat vara nästa steg efter det. Jag har hittat små saker som har gett mig tillräckligt och väldigt kortvarig lycka för att inte göra något men sparkonto är i princip slut och det nästa min hjärna vill verkar vilja göra är att döda två av mina vänner av anledningarna jag inte är helt med på.
Jag står vid sista avfarten och vill göra ett sista försök innan jag stiger av. Idag har jag försök kontakta akut mottagningen och chat utan att lyckas. Jag har två vänner jag kan prata med men det är precis som att de inte förstår något av vad jag säger. Närmar mig mina 30 utan att jag har lyckats charma någon och känner att det kommer inte heller hända. Nu vill jag bara lära mig leva med det.
