Vet inte vart jag ska ta vägen?!

Vet inte längre hur jag ska hantera min ångest. Har mått dåligt sen tonåren (ca 12 år sedan) pga vänner som gått bort och en grov känsla av ensamhet. Har världens underbaraste familj, vänner och sambo men kan bara inte njuta av det. Ibland såklart men inte så att jag kan känna att jag njuter av livet.

Jag har flera gånger skadat mig själv och på flera vis visat för omvärlden att jag behöver hjälp. Har aldrig egentligen velat ta mitt liv utan bara visat för andra att om ingen hjälper mig snart så går jag under.

Hjälp! Behöver verkligen hjälp fastän jag inte vill ha det. Vill inte visa mig svag. Har redan gått i terapi och blivit “friskförklarad” men är tillbaka igen och vet inte vad jag ska göra…

Sitter med alkoholen som vanligt som jag har en hatkärlek till. Älskar den för smaken och känslan samtidigt som hatet är starkare pga vad den gör mot mig.

Skulle kunna dricka ihjäl mig…

åh vet inte vad jag gör längre!

Anonym skrev:

Vet inte längre hur jag ska hantera min ångest. Har mått dåligt sen tonåren (ca 12 år sedan) pga vänner som gått bort och en grov känsla av ensamhet. Har världens underbaraste familj, vänner och sambo men kan bara inte njuta av det. Ibland såklart men inte så att jag kan känna att jag njuter av livet. Jag har flera gånger skadat mig själv och på flera vis visat för omvärlden att jag behöver hjälp. Har aldrig egentligen velat ta mitt liv utan bara visat för andra att om ingen hjälper mig snart så går jag under. Hjälp! Behöver verkligen hjälp fastän jag inte vill ha det. Vill inte visa mig svag. Har redan gått i terapi och blivit ”friskförklarad” men är tillbaka igen och vet inte vad jag ska göra… Sitter med alkoholen som vanligt som jag har en hatkärlek till. Älskar den för smaken och känslan samtidigt som hatet är starkare pga vad den gör mot mig. Skulle kunna dricka ihjäl mig… åh vet inte vad jag gör längre!

Blir både ledsen och glad när jag läser ditt inlägg. Ledsen för att du mår som du mår, men glad att du vågar “prata om det” och även har sökt hjälp och någon att prata med. Ibland är det svårt för andra runtomkring oss att “se” och “höra” även om vi tycker att vi är tydliga och verkligen gör allt för att de ska märka det – känner igen den känslan. Att åter ta kontakt med sin terapeut kan vara en möjlighet  – trots att man “friskförklarats” – vilket jag önskar att du skulle överväga. Märker att du vill ha hjälp men inte riktigt vet vart du ska börja och vågar “lyfta luren”. Skuld och skam, som jag tolkar det i din text, är också två taskiga kompisar som ibland följer oss på vår väg och försöker ställa till det för oss. Du duger som du är! Hoppas att du söker professionell hjälp och önskar att du hittar ljuset som för dig ut ur mörkret igen. All styrka till dig!

Du är inte ensam, känner igen mig så mycket i din situation.

För mig går det dock i vågor och jag försöker under de positiva perioderna att ta hand om mig själv så dipparna inte blir så djupa.

Jag lyckas inte alltid, men jag upplever att dipparna kommer med större mellanrum.

Tipsar om att läsa på om compassion, en kbt-behandling som det även finns appar om. Det handlar mer eller mindre att man ska fokusera på vad det är som får en att må bra och att vara snäll mot sig själv. Det kan bara en början, men det finns tyvärr inga genvägar.

Rekommenderar att inte dricka så mycket alkohol, det kan räcka med ett eller två glas per dag eller någon gång i veckan för att dämpa det värsta. men kom ihåg att det bara dränker symptomen och kan dra ut på ditt dåliga mående, den fixar inget.