Varför vill ingen tro en?

Den enda anledningen till varför jag inte klara av att ta livet av mig är för att min mamma skulle bli så ensam. Jag skulle inte vilja utsätta henne för det. Men det är så himla jobbigt, jag har så mycket ångest, det trycker och är dukgt över bröstet. Ibland slår mitt hjärta så hårt och fort att det känns som det ska explodera.

Jag vet inte vad jag vill göra i livet och det stressar sönder mig. Helst skulle jag vilja slippa fortsätta leva. Det är bra såhär.

Finns ingenstans jag kan vända mig. Går på en skola på landet, utan körkort och har svårt att ta mig in till stan med buss. Det är inte ens här jag är skriven, svårt att vända sig till kommunen då. Har också hört så hemska historier om människor som inte har blivit lyssnade på, som min egen mamma tillexempel. Så vart ska man då vända sig? Kan inte prata med någon, ingen tror en, tror att jag klara mig själv, att det inte är så farligt.

Har så mycket panik. Blir svårt att andas. Känns som hela mitt huvud är borta. Tanken av att inte leva är så skön, en sån lättnad.

Jag vill bara ha hjälp, vill bara få folk att förstå att jag inte alls mår bra, att jag inte alls klara mig själv och att allting inte är så bra som det verkar. Att någon vill lyssna på mig.

Vet inte riktigt vad mening är med allt detta, vill bara få hjälp och att få folk att förstå hur det är.

Åh jag känner igen mig i att inte se ngn utväg, att känna att det inte finns någonstans att vända mig, ingen förstår osv. MEN, det FINNS människor därute som förstå, som helt ärligt vill hjälpa. Det gäller att hitta en sån person. Jag är i 30-årsåldern och känner ibland fruktansvärd hopplöshet men börjar mer och mer förstå att det finns människor därute som kan och vill hjälpa. Men man måste vara helt sjukt stark för att orka leta, orka ta motgångar när man träffar människor som inte förstår. Men tro mig, det GÅR att hitta dem. Du är precis som alla andra människor stark, och du är tillräckligt stark för att orka fortsätta. Jag lovar att ditt liv är värt att leva. Det känns inte så nu, men du kommer att hitta vägar som gör att ditt liv blir bra. Ge inte upp nu, fortsätt kämpa så hårt och starkt som du gör! Det krävs tid, för att hitta rätt väg. Ge dig den tiden. Du och ditt liv är värt det.

Jag förstår verkligen dig. Själv varit där och försökt ta mitt liv innan och ibland önskar jag att jag gjorde det, eller rätt ofta som just nu. MEN du måste förstå att det finns hjälp och att be om det är ett av det starkaste du kan göra. om du under 23 ring umo annars vårcentral eller bara prata ut det. Filma in dig eller skriv ner vad du känner. Jag är själv i en sån period där allt känns värdelöst och vet inte hur jag ska göra. Men jag går på gymnasiet och var tvungen att prata ut för jag höll på att explodera. Det känndes mkt skönare men ändå läskigt. Du är så stark så som inte visar det på utsidan och då vet jag att du är minst lika stark inombords att du kan söka hjälp eller prata/chatta ut. Ifall det är till nån hjälp får du mer än gärna skriva till mig. Jag är inte ett proffs men jag känner samma. Finns det någon lärare som du kan lita på annars.?

Anonym skrev:

Den enda anledningen till varför jag inte klara av att ta livet av mig är för att min mamma skulle bli så ensam. Jag skulle inte vilja utsätta henne för det. Men det är så himla jobbigt, jag har så mycket ångest, det trycker och är dukgt över bröstet. Ibland slår mitt hjärta så hårt och fort att det känns som det ska explodera. Jag vet inte vad jag vill göra i livet och det stressar sönder mig. Helst skulle jag vilja slippa fortsätta leva. Det är bra såhär. Finns ingenstans jag kan vända mig. Går på en skola på landet, utan körkort och har svårt att ta mig in till stan med buss. Det är inte ens här jag är skriven, svårt att vända sig till kommunen då. Har också hört så hemska historier om människor som inte har blivit lyssnade på, som min egen mamma tillexempel. Så vart ska man då vända sig? Kan inte prata med någon, ingen tror en, tror att jag klara mig själv, att det inte är så farligt. Har så mycket panik. Blir svårt att andas. Känns som hela mitt huvud är borta. Tanken av att inte leva är så skön, en sån lättnad. Jag vill bara ha hjälp, vill bara få folk att förstå att jag inte alls mår bra, att jag inte alls klara mig själv och att allting inte är så bra som det verkar. Att någon vill lyssna på mig. Vet inte riktigt vad mening är med allt detta, vill bara få hjälp och att få folk att förstå hur det är.

 

 

Vilka har du berättat för o vad har de sagt?

Har du gett klara signaler om att du behöver hjälp?

Folk borstar gärna bort problem tills man riktigt visar att de är seriöst.

Anonym skrev:

Vilka har du berättat för o vad har de sagt? Har du gett klara signaler om att du behöver hjälp? Folk borstar gärna bort problem tills man riktigt visar att de är seriöst.

Ja det tror jag också, att man måste vara supertydlig när man visar/säger att man mår dåligt och behöver hjälp. Själv tycker jag att jag ger tydliga signaler och jag upplever att folk inte bryr sig men jag tror att det kanske handlar om att folk faktiskt inte uppfattar det, eller som Azure Nisiby skriver att folk gärna borstar bort problem. Hur kan du tala om att du behöver hjälp? Finns det ngn på skolan? Isf, ta ett samtal med den personen, och var bestämd, säg att du inte mår bra, att du behöver hjälp NU.

Hej jag upplever det själv.  Att inte bli tagen på allvar.  Särskilt av mamma och pappa.  De säger att jag ska sluta tänka negativt. Hur gör jag det? Jag har så mycket ångest att jag vill sluta finnas.