Vad är det för fel på mig?

Hej…

Jag känner mig ganska förvirrad och borttappad i mig själv så jag tänker att jag försöker skriva ett inlägg här, för att se om någon annan har någon erfarenhet av samma tankar och upplevelser som jag eller om någon kan hjälpa mig att identifiera problemet genom liknande känslor och tankar. Jag ber om ursäkt på förhand om inlägget upplevs vara en aningen rörigt.

Jag är 23 år gammal och har så länge jag kan minnas varit ganska ledsen och osäker i mig själv. Min barndom var allmänt bra, jag har dock haft föräldrar som bråkat ganska mycket under stora delar av mitt liv. När jag var 12-13 år gammal minns jag att jag under en väldigt lång period var ganska rädd över att mina föräldrar skulle skiljas, de gjorde aldrig det men det var verkligen en fruktansvärd rädsla och min början på psykisk ohälsa när jag tänker tillbaka nu. Det var inget varken jag eller någon annan förknippade med ångest då, men jag kan relatera till det nu. Rädslan över att mina föräldrar skulle skiljas resulterade i ett beteende som fick mig att vara tvungen till att kontrollera de hela tiden för att säkerställa att allt var okej, jag brukade då även iaktta mina föräldrars sett att bete sig för att säkerställa att allt var okej och minsta lilla sak som skiljde sig från det gjorde mig väldigt orolig. Nu 23 år gammal, har jag sedan 3 år tillbaka har jag fått tillbaka samma rädsla och beteende, men denna gången för att något dåligt ska hända mina nära och kära som ska resultera i död. Samma sak nu som förut iakttar jag de och letar efter tecken på sjukdom, jag kan även så sjukt som det låter vakna mitt i natten för att säkerställa att alla i hushållet andas och att allting är okej. Om jag hör något konstigt på kvällen förknippar jag detta direkt med att någon är i fara och en fruktansvärd rädsla strömmar genom min kropp till den graden att jag blir alldeles stel och varm. Vid ett tillfälle har jag vaknat upp mitt i natten, genomsvettig, svårt att andas och liksom hört mina tunga andetag men inte något annat, jag försökte ropa efter hjälp men jag kunde inte få fram några ord.. jag trodde att jag höll på att dö samtidigt som jag kunde känna tårarna på mina kinder, jag tror att detta var en panikattack men jag är osäker. Detta håller i sig, jag har sökt hjälp för detta på min vårdcentral och fick ångestdämpande utskrivet men jag kände inte att de gjorde något så jag slutade med medicinen. Jag lever annars ett vanligt liv, jag har precis tagit examen och jag ska börja på mitt nya jobb men jag känner mig ändå aldrig glad.

Jag känner mig konstant orolig och spänd och har gjort det så länge jag kan minnas. Jag har en pojkvän på distans sedan 5 år tillbaka och mitt mående börjar även i relationen bli ett problem. Jag är konstant rädd för att bli lämnad och jag mår ofta dåligt. Min pojkvän är trött på mig och på min osäkerhet och hans beteende gentemot mig där han visar sitt missnöje över mitt mående och tycker att det är jobbigt gör det inte lättare. Jag är som sagt ganska rädd för att bli lämnad och jag känner inte riktigt att jag ser mig själv, detta är nog för att jag ogillar mig själv såpass mycket. Jag upplever och många andra att jag ”lägger mig själv” i andras händer men jag liksom bara finns. Jag vet inte vem jag är förutom att jag är så orolig och ledsen konstant. Jag orkar ingenting, jag gör bara det jag måste. Jag är allmänt en väldigt rastlös person men även då orkar jag inte göra något trots att känslan gnager.

Jag har länge försökt att identifiera vad det är för fel på mig, men jag kommer liksom aldrig fram till något. Jag vet inte vem jag är eller vad jag vill. Jag försöker ofta vara andra tillfreds samtidigt är jag egentligen jätte lätt irriterad vilket jag kan ta ut på de personer som står mig närmast och som jag känner mig bekväm med som exempelvis mina föräldrar. Jag vet verkligen inte vad det är med mig eller vad jag ska göra, jag känner mig verkligen uppgiven.

Ännu en gång ber jag om ursäkt på förhand för ett kanske rörigt inlägg!

Finns det någon som känner igen sig i detta?

[Indigo Jysyne]

Hej!

Det låter som att du har en jobbig situation. Jag känner delvis igen mig i att ofta känna mig rädd och vara spänd. Jag har vuxit upp i en dysfunktionell familj och länge haft dåligt självförtroende och dålig självkänsla. Jag var rädd för allt. Det som till sist fick mig på bättre tankar var mental träning. Jag spelade in på band typ jag är värdefull, jag är älskad etc. Detta lyssnade jag sedan på dagligen. Med tiden kände jag större glädje, mening och lycka. Livet kändes inte lika meningslöst längre. Men det var en process. Det gick inte över en natt. Jag har också hört av andra som mått dåligt att de använt sig av mindfulness och meditation och på så sätt blivit tryggare. Hoppas du mår bättre snart. Styrkekramar från mig till dig❤️